Patti Smith stårdär uppe på balkongen. Som så ofta i svart kavaj och vit skjorta, den här gången knäppt ända upp i halsen. Kungafamiljenvrideren smula på sina nackar för att kunna får en skymt av rockdrottningen där bakom sig.
Så börjarPatti Smith sjunga första versen i Bob Dylans A hard rain’s a-gonna fall, kameran vilarpå en ganska sliten akustisk gitarr och orkestern markeraratt snart kommer vi börja spela starkare, snart, snart ska låten lyfta mot taket.
Plötsligt får Patti Smith något jagat, nästan panikslaget i blicken. Hon tappar andan, tappar orden, blir tyst. Rocklegendaren som har stått på scen i så många år i så många olika sammanhanggår bort sig, avbryter låten. Och nu är det publiken som håller andan.
Patti Smith, hjälplöst högröd i ansikten, får ur sig att "Förlåt, förlåt, jag är så nervös" menså lyckas hon på något sätt börja om igen. Hon är oerhört nära att ännu en gång snubblapå Dylans text men hon reder ut det och nu lyfter musiken verkligen medan Patti Smith gungar lite med knäna och tar i, för nu bär rösten.
Det som naturligtvis var så välarrangerat och inrepeterat, som allt är under Nobelfestligheterna, blev plötsligt någonting annat. För att en människa under några ögonblick krackelerade och visade sig i all sin skörhet. Vi fick i direktsändning se den sprickadär ljuset kommer in, den som både Cohen och Hellström sjunger om.
Mitt bland allt guld och alla juveler, alla frackar och klänningar, alla traditioner och etiketter gjorde sig Bob Dylan, trots att han inte var i rummet, fullständigt närvarande. Man kan säkert tycka att det oprofessionellt, att en så erfaren scenpersonlighet inte ska missa på det här sättet. Okej, jag kan hålla med om det. Men samtidigt, just här, just nu, var det bara mänskligt.
Patti Smith sjöng, kulturministern grät och alla som under de senaste månaderna ifrågasatt värdigheten i Dylan som pristagare fick någonting att fundera över.
Det här var ensnubblande, rodnande och likväl oerhört tydlig demonstration avordets, poesins och sångens styrka, sårbarhet och skönhet.
