Det sägs att man ska sluta på topp och lämna festen när man har som roligast. I så fall borde Så mycket bättre-gänget ha tackat för sig och ringt en taxi redan i fjol. Årets upplaga har varit en långtråkig sittning med trötta tolkningar och idel sövande artighetsfraser. När varken gästerna eller musiken engagerar blev programmets begränsningar plågsamt uppenbara. Det är nog helt enkelt lika bra att ge Så mycket bättre en barmhärtighetsknuff ner i graven innan det säckar ihop av sin egen leda och lagomhet.
Fler än fyrtio artister har packat väskan för att åka till Gotland, leka lekar, prata känslor och sjunga varandras låtar. Det är väldigt många, så många att utbudet börjar sina. Visst finns det ett antal namn kvar på önskelistan, men de kommer av olika anledningar aldrig att ställa upp. Och nog är återväxten inom svensk musik sensationellt stark. Det spelar ändå ingen roll, Så mycket bättre har gjort sitt nu.
Främst handlar det om upprepningens förbannelse. Det är samma rutiner som förra året, ja, samma rutiner varje år. Det är hårt mallat med mat och musik på fasta tider. Dramaturgin är så förutsägbar att tittarna vid det här laget till och med vet på en tiondels sekund när tårarna ska börja trilla nedför kinderna på den som för dagen får sin musik tolkad.
När musiken tvingas spela andrafiolen, på bekostnad av olika sorters teambuilding-lekar, känns Så mycket bättre inte längre som ett populärkulturellt program som tar artisterna på allvar. När det är viktigare att se artisterna bröta runt med stora bilar på en gotländsk åker eller leka med gosedjur, än få höra något angeläget om deras liv och erfarenheter så tappar jag intresset. Det blir kort sagt inte speciellt bra tv när det känns som att man tittar på en Facebook-sändning från någon annans företags-kickoff.
Jag inser också att Så mycket bättre aldrig kan bli bättre än sina artister och att det krävs både fingertoppskänsla och tur för att sätta samman en grupp människor där det bör skaka, skramla och gnistra när de hamnar i samma rum. Men det är ju bara ytterligare ett argument för att sätta punkt innan programmet kvävs av väluppfostrad slätstrukenhet.
Eller så får man plocka in artister som vågar vara lite mer besvärliga. Som inte alls artighetskramas utan springer ut i förtvivlat raseri när hon eller han hör hur hens låt hanteras av kollegorna. Det skulle onekligen vara uppiggande.
Men överhuvudtaget känns idén om att använda underhållnings-tv som en genväg för att lansera musik som en trött grej. Det är bland annat därför även Idol har spelat ut sin roll. Vi har så mycket stark musik i Sverige att vi inte behöver ge den konstgjord andning på bästa sändningstid.
