Omständigheterna är, som det heter, oklara. Vi vet inte mycket. Det larmades, ambulanser, blåljus. Och så förstås kändissajten TMZ först ut med nyheten. Precis som när Michael Jackson dog. I direktsändning från hoovrande helikoptrar och tv-bussar.
Prince var i studion, jobbade med sin musik. Förstås. Spelningar var bokade och tittar man på de senaste årens konsertrecensioner var Prince numera aldrig annat än fantastisk. Vi som såg honom på Way out West för fem år sedan vet. Det var en blixtrande föreställning med världens snärtigaste mix av pop, funk, soul och rock.
På scenen, mitt i musiken, var Prince som orörd av tiden. Han sjöng, dansade, snurrade, gick ner i split och trollade med gitarren som att kroppen, själen och musiken var en enda muskel.
Förmågan att förena och föra samman inte bara olika sorters musik utan också samla fans med alla sorters bakgrund gjorde Prince unik. Det var helt självklart att hans band under de skarpaste åren skulle heta The Revolution. I USA fanns och finns det fortfarande barriärer mellan "svart" och "vit" musik. Prince brydde sig inte om det. Han dansade euforiskt över alla synliga och osynliga gränser. Vad han däremot brann för var att inte följa mallen och bara spela med manliga musiker. Oavsett konstellation är det alltid kvinnorna som har lyst klarast i hans band.
Ingen kunde heller vara snuskig som Prince, (nästan) alltid utan att det blev buskis. Hade det inte funnits stickers om "explicit lyrics" hade de antagligen hittat andra varningslappar att klistra på hans plattor.
Den skiva som dock grep mig hårdast och som jag fortfarande håller som allra bäst i Princes mastiga och spretiga produktion är fullständigt briljanta Sign of the times från 1987. Kreativiteten svämmar över alla breddar men trots alla infall är varenda låt samtidigt ett stycke stringent, blixtrande popmusik med modiga, fantastiska texter om sex, kärlek, droger, skuld, aids och politik.
Prince gick vilse ibland också. Det hör väl till att genier gör det. Han krånglade till det för sig själv och sin publik. Bråkade och vägrade anpassa sig till den nya verkligheten med nedladdning och strömmad musik. Så småningom kändes det ändå som att han var igenom det där kverulerandet. Att det viktigaste, låtarna och spelningarna, återigen var i fokus.
Nu har musiken tystnat. Jag kan bara hoppas att det finns en plats på andra sidan där Prince kan dra på sig sina högklackade och göra sina piruetter i ett aldrig sinande regn av lila konfetti.
