Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/3

Lindfeltd visar ett förflutet fullt av luckor

Just nu visas Berit Lindfeldts mästerliga skulpturer på Galleri 1. Passa på att gå, skriver Sara Arvidsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konst

Veckans galleri
Berit Lindfeldt
Insida
Galleri 1
Utställningen pågår t o m 2 april

I utställningen Insida, som just nu visas på Galleri 1, har Berit Lindfeldt delvis inspirerats av minnena av en familjelägenhet i Stockholm som hon bodde i under 18 år. Det finns en bok av konstnären som heter 4 trappor upp och den innehåller fotografier av samma övergivna hem. I utställningen ligger den framme och när jag bläddrar i den möts jag av kala ytor och tomma hyllor. Det var en gång en miljö som fylldes av liv men i dessa fotografier ter den sig kylslaget anonym, i alla fall i en utomståendes ögon.

Skulpturen Gräva ut ser ut som resterna av en husgrund med söndernötta väggar. Den är gjord i keramik och har klätts med glesmaskig gasväv. Den skira textilen omfamnar den stela leran och i mötet uppstår en besynnerlig kontrast, som river upp känslan av ett beslöjat förflutet. Det finns där – det anas – samtidigt som det är fullt med luckor.
En liknande sinnesstämning uppnås i den lilla skulpturen Kammare som hänger på en vägg. Flagnande masonitplattor formar en skelettartad och ihålig interiör, mestadels täckt med ljusblå tapet. Verket ser nästan ut som det är en utriven del ur ett dockhus, och det är ledsamt, bräckligt och fint.

Berit Lindfeldt är en mästerlig skulptör och hennes produktion är såväl innerlig som finurlig. Till de mer humoristiska arbetena hör exempelvis ett tygbaserat verk som ska föreställa en navel, där det tjocka materialet har veckats i en rundel. Den blir till en syntes av utställningens tema: en obskyr icke-form som leder inåt och bakåt i en avlägsen tid, till födseln och vad kroppen befriades från då.

Här syns också installationer bestående av fotoramar utan bilder, som står lutade mot varandra likt sköldar, en byrå fylld med tätt packat tyg och åtskilliga skulpturer i trä och keramik.

Det genomgripande draget är sökandet efter en negativ form, och det skulle kunna jämföras med framkallningsarbetet i ett mörkrum. Verken befinner sig i ett vardande och ibland på gränsen till förfall, andra gånger får den symboliska betydelsen hänvisa till ett alternativt rum. Dessutom modelleras ofta luften lika mycket som konstnärsmaterialet – den har nästan tilldelats huvudrollen.

Det här är ett ypperligt tillfälle att ta del av Lindfeldts stringenta konst. Den fångar ett tillstånd som jag tror många kan relatera till.