Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Linda Spåman | Brf Ensamheten

Linda Spåmans nya serieroman är effektivt berättad, skriver Elin Grelsson Almestad, men mellan bilderna anar hon ett förakt för människorna som skildras.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Serieroman

Serieroman

Linda Spåman

Brf Ensamheten

Kolik

Ganska tidigt in i läsningen av Linda Spåmans Brf Ensamheten blir det svårt att andas. Det knyter sig i bröstkorgen av de spretigt svarta gestaltningarna av människorna i bostadsrättsföreningen vid Marklandsgatan.

Om den föregående serieromanen Misslyckat självmord i Mölndals Bro var fylld av svärta och ångest tar Spåman den här gången i extra allt. I huset ryms mammabloggaren, tonårspojken, det kärlekslösa flatparet, den arbetslösa före detta Volvoarbetaren, den gamla kvinnan som saknar sin son, kvinnan i behov av personlig assistans och det heterosexuella paret besatt av heminredning. Alla skildrade som lika osympatiska och ångestdrivna. Förtjänstfullt beskrivs skeenden i huset utan barmhärtighet. Spåman lämnar inte en ruta att vila i. Det är ett mycket effektfullt berättande.

Men mellan bilderna skönjer jag ett förakt för de människor som skildras. Det är ofta välgörande att en författare inte måste framställa sina huvudpersoner i god dager utan arbetar med att skapa antipati gentemot dem och man måste inte nödvändigtvis drivas av en kärlek till de människor vars porträtt som tecknas. Men Spåmans förakt är för enkelt, med hänvisningar till Freeportshopping, videobloggande , bittra Volvoarbetare och gråtande kvinnor som utsätts för övergrepp. Om det finns ett politiskt raster i skildringen av en bostadsrättsförening där alla är livrädda för att värdet på lägenheterna ska sänkas, försvinner den udden genom att den samtidigt riktas åt alla håll.

Sammantaget undrar jag till slut vad det är jag läser. Den sortens litteratur som begår normbrott gentemot kravet på uppbygglighet, budskap och analyser kräver finess för att ändå nå fram. Spåmans försök rör förvisso upp känslor, men när läsningen är slut återstår bara tomheten i att inte ha lärt känna någon utan bara betraktat grova karikatyrer och deras personliga olycka. Mer än så krävs för att skapa något bestående.