Jag har som jobb att läsa böcker och jag har väl läst ungefär tusen stycken på 2000-talet. Av alla dem är systrarna Linda Skugges och Sigrid Tollgårds gemensamma bokprojekt det allra konstigaste. Vad är det här ens för en bok? Att läsa och försöka avkoda Mot fyren är som att laga en fiskgryta och märka att man har en levande bläckfisk i grytan istället för tärnad lax och sej. Kanske är Mot fyren en spänningsroman som drar åt skräck. Men spänningsdelen i boken är vag, flummig och inte det minsta spännande. Och persongalleriet? Mängden människor skulle räcka till Dostojevskijformat, men Mot fyren har bara 224 sidor, det funkar inte att försöka berätta om halva västvärlden.
Mot fyren är en sorts fortsättning på 1989 – leva eller överleva som kom 2013. Systrarna Gunnel och Majken är kvar, de driver sin mammas antikvariat på Långholmen. De har en citatvägg där kunder får skriva citat (fast de drar gränsen vid ”carpe diem”) och systrarnas kärlek till böcker är mycket större än lusten att sälja dem. Utanför antikvariatets trygga vrå är världen galen. Boken börjar med ett samtal till SOS Alarm; en seglare har hittat en rad döda kroppar i fyrvaktarbostaden på Gråskär i Stockholms skärgård.
Jag har följt Linda Skugges skrivande sedan 1990-talet och har alltid uppskattat är att hon är så oförutsägbar. Men här blir det alldeles för rörigt, med schamaner och Zelda Fitzgerald och mansvåld i en salig blandning. Det här är inte en bra bok – men den har vissa inslag att tycka om. Skugge/Tollgård är verkligen roliga, inte minst när de driver med en recension av förra boken. Eller när bokens Tora mejlar sin gamla kompis om nya jobbet inom media, en underbart hysterisk och skarpsynt beskrivning av modernt slavarbete som ”kan leda till något”.
Om jag vore diktator i Linda Skugges och Sigrid Tollgårds hjärnor skulle jag tvinga dem att fortsätta skriva – men lämna mysterierna utanför nästa gång.
