Linda Skugge: Livet är ett enda långt 110 kr/tim

ANNONS
|

Scenen är lika vanlig som plågsam. Marieme sitter mycket nedtonad framför skolans syokonsulent (nu för tiden kallad syv) och vädjar om att få börja gymnasiet. Snälla, ber hon, låt mig få gå på gymnasiet. Men studievägledaren är stenhård. Hon frågar gång på gång: vems fel är detta, Marieme, är det mitt fel kanske?

Marieme reser sig upp, lämnar skolan och går med i ett tjejgäng. Som tant blir jag så beklämd över att de unga måste upprepa alla misstagen, generation efter generation. Varför kan vi inte lära dem att det finns bara en utväg. Eller två. Och det är plugga eller jobba. Fast när man pluggar måste man jobba så det kommer ner till en enda sak. 110 kronor. Livet är ett enda långt 110 kronor i timmen. På en ”normal” arbetsdag är det åtta timmar. Det blir 880 kronor (före skatt).

ANNONS

Nu beskriver jag paradisversionen då helvetesversionen med all övertid som förväntas ingå i lönen blir för hemsk för ungdomarna att ta in. För att inte tala om alla de jobb som har ett långt lägre timarvode än 110 kronor.

Marieme spelar huvudrollen i den fantastiskt autentiska filmen Girlhood av Céline Sciamma. Hon bor i en förort till Paris och måste ta hand om småsyskonen eftersom hennes mamma jobbar natt som hotellstäderska. Storebrorsan är en orättvis tyrann som slår henne och som kontrollerar varje steg hon tar och vilka hon träffar.

När Marieme bestämmer sig för att gå med i ett gäng träffar hon Lady, Adiatou och Fily vars vardag är våld, droger och stöld. Hon tar efter tjejernas still, byter namn till Vic (som i Victory) och hoppar av skolan. Hon tror att detta är vägen till friheten och ett nytt liv.

Men som vanligt kommer verkligheten som en kalldusch. Att vara fri var inte så roligt som Marieme trodde.

Det vuxenvärlden gång på gång misslyckas med är att förmedla till barnen hur många timmar man måste jobba för att kunna köpa något förutom det mest basala som hyra och mat. Det viktigaste för unga är att försöka välja den inriktning som (för dem) är minst hemsk. Där tusentals timmar à 110 kronor är något sånär uthärdligt. Det spelar ingen roll om de har den skicklighet och tur som krävs för att hamna i en bransch som betalar ett högre timarvode eftersom precis när som helst kan livet ställas på ända på grund av sjukdom eller annat och de är tillbaka på ruta ett med 110 kronor i timmen. Det finns inga genvägar. För övrigt skulle tanten i mig säga att det inte finns något där ute. Så man måste lära sig att uppskatta och älska de små detaljerna. Ens barn på en skateboard en vårkväll. En katt som leker med en humla. Att få ge en komplimang.

ANNONS

”You need to slow down”, sjunger Frida Sundemo i Para Ones Slow down i slutscenen där Marieme står utanför höghuset där hon växte upp. Hennes blick är beslutsam. Nå, vad väljer hon? Och vems ansvar är det?

ANNONS