Linda Leopold | Smartast i världen. IQ-sällskapen från insidan

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Det känns hela tiden som om jag ligger steget efter”, säger Frans. Han känner sig ”snarare lite underbegåvad”.

Så många av medlemmarna i Mensa – föreningen för människor som har över 130 i IQ – berättar samma sak när Linda Leopold träffar dem. De var uttråkade i skolan, tvivlade på sin förmåga. Någon kör buss, någon annan har stått vid bandet på en ketchupfabrik. Genom Mensa har de hittat hem: ”Här fanns äntligen männi­skor jag kunde prata med.” Den inlevelsefulla skildringen av deras osäkerhet är det bästa partiet i boken.

Leopold, chefredaktör för tidskriften Bon, klarar IQ-testet och blir själv medlem. Därmed börjar hennes resa i de högintelligentas värld: allt svårare intelligenstest, allt mer exklusiva sällskap.

ANNONS

Statistiskt sett kan en av femtio bli medlem i Mensa; en på miljarden kvalificerar sig för The Giga Society. Leopold träffar en av dem, Evangelos Katsioulis. Vi får också möta människor som ännu inte har en klar bild av vad intelligens är, som inte vet hur de ska använda den intelligens de redan har, men som ändå vill ha mer. De hoppas på genteknik och medicinska framsteg.

Det är inte riktigt lika spännande som det låter. Smartast i världen är en journalistisk industriprodukt som hade smakat ungefär likadant oavsett vilken subkultur den hade handlat om: mikrobryggerier eller The game-läsande raggningsexperter.

Leopold redovisar det hon kan förväntas redovisa: vi får läsa lite om intelligens­testernas historia och lite om den kritik som riktats mot dem. Hon nämner Flynn-effekten: människor över hela världen blir allt bättre på abstrakt tänkande, vilket gör att IQ-testernas resultat kryper uppåt med en halv poäng per år.

Hon uttrycker inga tydliga åsikter och drar inga egna, originella slutsatser. Hennes bok om intelligens får mig inte att tänka en enda ny tanke.

ANNONS