Konsthallen är egentligen inte byggd för att visa videokonst och planen är som bekant att verksamheten ska få andra lokaler, men fram till dess får den samtida konsten försöka göra sig hörd i de pampiga rummen från 1923.
Lina Selander samarbetar med två utställningsarkitekter, Carl Fransson och Thomas Paltiel i Studio nav för att göra det mesta av rummen här.
- Det är kraftfulla rum som man behöver ta ett stort grepp på för att lyfta fram konsten utan att dölja rummen. Svårt men jätteroligt, säger hon.
Utställningen börjar redan i Oktagonen, den åttakantiga entréhallen. Informationsdisken har lyfts undan och besökaren möts av en videoskärm liggande direkt på golvet. Där visas filmen To the vision machine från 2013, scenen som rullar framför våra fötter visar konstnärens händer i färd med att plocka sönder en digitalkamera i sökandet efter Bilden. Kameran använde hon när hon fotograferade i Hiroshima och utgångspunkten för filmen är atombomben som fotografisk händelse.
- Bomben utplånade människor, byggnader, djur. Kvar fanns bara skuggformer.
Texten på väggen handlar om ljusets, seendets och upplysningens elände. Lina Selander vill peka på att upplysning har en baksida och att varje betraktare har ett ansvar. Varje dag klockan tolv skiner solen in genom ett högt placerat fönster och ljuset faller på texten.
Inne i den första salen skär en stor videoskärm tvärs över golvet. För första gången använder hon transparenta skärmar.
- De är kraftfulla och sköra på samma gång, som en hinna.
På skärmen rullar nya verket Ceremonin som utgår från Olof Rudbecks Atlantica, där han visar att under Sverige ligger det sjunkna Atlantis. Lina Selander tar fasta på metoden och gräver vidare genom lager av tid och film och platser. Här syns bland annat Stasis gamla högkvarter, Tutankhamuns grav – och stadsdelen Bredäng där hon bor.
- Jag är intresserad av historieskrivning. Jag vill gärna utforska överdokumenterade platser, som redan dränkts i berättelser, men jag jobbar inte dokumentärt. Mina filmer är politiska poetiska dikter.
Hon har beskrivits som arkeolog och forskare, hon gräver i arkiv och samlar in i sitt eget arkiv.
- Allt kreativt arbete är väl en sorts forskning. Jag gräver i bilder och ifrågasätter hur vi ser på dem. Varför blir jag mer berörd av bilder från Vietnamkriget än av bilder från Västbanken till exempel?
Utställningen visar sex av Lina Selanders verk, tanken är att de ska interagera med varandra, transparenta skärmar gör att filmen ses spegelvänd på andra sidan och ljudet från filmerna hörs in i nästa rum. De tidigaste verken från 2011 bygger på en resa till den övergivna staden Pripyat nära Tjernobyl, där ingår bland annat fotografier av uranhaltiga stenar som hon placerat på fotopapper i ljustäta och där sedan strålningen lämnat ett skugglikt avtryck på pappret.
- Det osynliga blir synligt. Magiskt.
Sedan några år tillbaka arbetar Lina Selander ihop med sin man, Oscar Mangione. Ett samarbete som gjort att konstnärskapet gått att kombinera med familjelivet. Ett nytt verk börjar med tankearbete, då jobbar de tätt ihop. I nästa fas reser Lina Selander iväg och samlar in material, sedan samarbetar de åter i redigeringen.
- Det är då verket kommer till liv.
Sedan återstår den rumsliga utformningen av utställningen, det är då Studio Nav kommer in i bilden. De samarbetade även på Venedigbiennalen 2015 där Lina Selander representerade Sverige. Två av filmerna därifrån finns med här.
Fakta: Lina Selander
Född: 1973
Bor: I Stockholmsförorten Bredäng med man och två barn
Utbildning: Högskolan för film och fotografi i Göteborg, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1999–2000, Konsthögskolan Valand i Göteborg 2002–2003.
Inspireras av: författaren Svetlana Aleksijevitj, poeten Johan Jönsson
Aktuell: På Göteborgs konsthall med utställningen This Misery of Light som pågår till 29 januari 2017.
