Lina Ekdahl har jag ofta tyckt om att läsa - och lyssna på - som en värdig yngre syster till Sonja Åkesson eller Kristina Lugn. Dikten Fetto är ju omöjlig att glömma om man en gång läst den. Så fylld av sorg, svenskhet, ungdomsidioti och språkysterhet, när F-ordet upprepas tills späcket liksom lossnar från ordskelettet.
Dikterna i den nya boken Sprid glädje på Sjömansgården, Anette är inte alls väsensskilda från de tidigare, bara oväntat anonyma. Motivet är ett Cancersverige, Svampplockarsverige, Däckbytarsverige, där inflikade sloganer och kallpratarfraser påminner om hur språket liknar livet: båda går mest på rutin. Vem som helst kan fylla i frånvaron när det står "Håll Sverige ---". Kanske finns det en tröst i det, en gemenskap. Eller bara beklämning?
Jo, jag tycker faktiskt den här diktsamlingen är ganska sorglig. Inte minst för Anettes skull. Jag tänker att hon jobbar i vården och skriver dikter för byrålådan. Har hår som borde pentas om. Det skär i hjärtat hur diktrösterna kör med henne! Sammanlagt blir det en stilstudie i härskartekniker: "Snåla människor är det värsta jag vet / är du snål Anette / svara ärligt". Eller:
Du kan inte ha för hög ambition Anette
det kan lika gärna vara menat som tröst
lugna ner dig
sätt dig ner och var som en människa
"Det kan lika gärna vara menat som tröst" - är det Anette själv som internaliserat mindervärdigheten eller är det mobbaren som dövar sitt samvete? Ekdahl är skicklig på det där dubbla.
Jag skulle gärna vilja lära känna Anette bättre. Kanske ta en fika i Sjömansgården på Stigbergstorget. Nu är hon så utspädd i boken, bland allt flyktigt, oregerligt prat.
Jag känner på mig att Ekdahl medvetet ansträngt sig för att skriva utan dramaturgi och knorr den här gången. Trist nog är det alltså de momenten jag saknar.