Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lin Hallberg | Hemma kanske inte är en plats

Lin Hallbergs ungdomsroman om 19-åriga Sara landar snubblande nära klichéer, anser Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lin Hallberg

Hemma kanske inte är en plats

Rabén & Sjögren

Hästböcker är visst inte alltid hästböcker längre, inte som de var i min barndom där hästen ohotad var huvudperson och centrum för alla dramer. Lin Hallbergs Hemma kanske inte är en plats använder sig av kärleken till en häst för att dissekera så mycket annat och så mycket mer, nämligen klass och mänskliga relationer, men låter inte djuret i sig få en framträdande plats i handlingen.

Det kan nog delvis ha att göra med läsekretsen. Den här gången skriver Hallberg för äldre läsare vilket innebär såväl sex som en något komplicerad intrig med en sakta framtonande bild av det förflutna, och i detta passar väl inte en häst så bra som bärande gestalt. Det är i stället nittonåriga Sara som för ordet, som på randen till vuxenlivet börjar följa sitt spår bakåt, till den underbara uppväxten på en argentinsk estancia. Varför en svensk familj bodde där i tiotalet år får jag aldrig klarhet i, och det stör.

Sara längtar efter sin barndoms häst. Men hon längtar också efter att nå försoning med sin mamma, den stressade affärskvinnan, död sedan sex år. På något sätt vill hon nå dit genom att återse hästen Nube som bar henne till skolan, men också Ana Maria, anställd hushållerska och extramamma på ranchen. Men krisen i Argentina i början av 2000-talet har krossat det som var. Det blir en färd mellan rika och fattiga, mellan lyx, landsbygd och slum.

Jag är kluven till den här romanen. Hallbergs språk är som vanligt målande och inkännande, och historien väl så engagerande. Men det finns något svårgripbart i sättet Sara uppmålas som storögd europeisk turist (och bland annat i mötet med ett gatubarn fäller repliken ”Dina föräldrar måste undra vart du har tagit vägen”). Hur ska hon egentligen uppfattas? Många av porträtten landar snubblande nära klichéer där den rika familjen är ekonomiskt och socialt hänsynslös och inte kan tala om känslor, och den fattiga är innerlig och äkta, vill bevara traditioner och har en inneboende förståelse för andra. Över Ana Maria vilar det något nästan mammy-aktigt.

Men när Sara till slut faller i den trasiga lilla hästen Nubes armar, bildligt talat, då vibrerar boken av genialt skildrad hästkärlek. Det hade Lin Hallberg gärna fått ge mer plats åt.