Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lilli L’Arronge | Jag stor du liten

Lilli L’Arronge | Jag stor du liten

Jag stor, du liten är uttrycksfull och träffsäker och därmed ett litet ovanligt exempel på att översatt bilderbok kan bli riktigt bra, menar Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Barn

Barn

Lilli L’Arronge

Jag stor du liten

Översättning: Jesper Festin

Kabusa

Översatta bilderböcker kan sällan riktigt mäta sig med det svenska utbudet av fantasifyllda, humoristiska, allvarliga och skarpsynta böcker för de yngsta. Mycket är förstås bra, men det dyker också upp pastelliga historier som dryper av vuxensentimentalitet, eller småsnörpiga sedeberättelser i modern tappning men med intakt sensmoral (gärna att vuxna vet bättre än barn).

Ett annat problem när det handlar om litteratur från andra länder är översättningen, när man arbetar med rim. Det kantrar lätt åt nödrim eller helkrångliga konstruktioner.

Ibland blir det dock ett slagkraftigt slutresultat, som i den tyska boken Jag stor, du liten för de allra yngsta. Hur fritt Jesper Festin har arbetat med sin översättning av Lilli L’Arronges historia är svårt att avgöra. Det är hur som helst träffsäkert formulerat när de två olika stora uttrarna – eller vad de bruna, långsvansade djuren nu ska föreställa – ramlar fram genom tillvaron. ”Jag stor – du plutt. Jag skott – du fjutt” heter det under en fotbollsmatch.

Tvåordsmeningarna ackompanjeras av enkla, uttrycksfulla färgbilder med få detaljer i en vardagskavalkad där rollerna som förälder och barn tar sig härligt situationskomiska uttryck. Den sortens humor är både nationslös och ålderslös. Men här finns även en varm och trygg atmosfär av ovillkorlig acceptans, en kärleksnerv mellan stor och liten som inte kan skadas vad som än händer.