Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Levi Pinfold | Djangon

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bilderbok

Bilderbok

Levi Pinfold | Djangon

Översättning: Emeli André

Karneval förlag

Den lille Jean och hans far hör till ett cirkussällskap som drar runt med sin föreställning på den engelska landsbygden. En dag har en Django smugit sig in i deras vagn och fått tag på pappans banjo. Och vips har den lilla varelsen haft sönder den. Lagom tills fadern dyker upp och får syn på sitt förstörda instrument är naturligtvis Djangon borta och Jean får skulden.

Det är något visst med riktigt arbetade bilder. Levi Pinfolds färgskala, teknik och detaljrikedom leder tankarna till klassiskt måleri. Motiven är både människomyller och storslagna landskap och själva berättelsen och miljöerna minner om Dickens.

Djangon, som ser ut som en bäver utan långa framtänder men med kläder, ställer till med det ena rackartyget efter det andra. Han till och med styr Jeans kropp så att han skrämmer hästen i sken, ropar okvädingsord till den potentiella publiken och får farfar att ramla. Men omedelbart efter att Jean kört iväg den ostyriga filuren börjar han sakna honom. Jeans kloka pappa ser sin sons depression och kommer en dag med en present: en egen banjo att spela på. Och Jean spelar och spelar. Ibland får han tyst sällskap av Djangon som nu lyssnar stilla.

Pinfolds bok är inspirerad av den skicklige jazzmusikern Django Reinhardts liv. Den är en fin skildring av hur ett uttråkat och förbisett barn skaffar sig uppmärksamhet och hur en klok vuxen till sist ser pojken och riktar hans energi i en mer positiv bana. Fantasifiguren Djangon blir en symbol för Jeans ännu obrukade kreativitet som kan tämjas med rätt verktyg. Jag tycker också om hur berättarperspektivet helt är barnets. Att det är på en cirkus Jean växer upp kommenteras aldrig – för honom är ju det en vardaglig självklarhet och inget att göra väsen av.