Lerin på tvärs med Larsson

I boken förord ställer Lars Lerin den kritiska frågan: ”Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat”. Ingrid Bosseldal håller med.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Först skulle det bli en utställning tänkt att sammanföra två stora akvarellmålare: Carl Larsson och Lars Lerin. Men det blev ingen utställning, Lerin trivdes inte i Sundborn och inte fick han, om jag läser undertexten i några intervjuer rätt, bestämma som han ville. Istället fick utställningskatalogen bli en bok, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur, och i förordet till denna ställer Lars Lerin den kritiska frågan: ”Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat”.

Idyllen blir platt

Jag måste hålla med, åtminstone sett ur Carl Larssons perspektiv. Lerins akvareller tar nämligen livet ur den äldre kollegans målningar. Hans ljusa idyll blir platt och instängd i konturer och färgsjok. Ingenting (nästan) flyter och så är det den där inställsamheten i bilder som blivit kakburkar och julklappspapper. Lerin försöker men kan inte låta bli: ”Trots att de är så urstyvt gjorda och linjen så lekande lätt står jag inte ut med de trutande barnansiktena och hela alltet så in i norden sött”.

ANNONS

Svärta och smärta

Det blir orättvist, och därför intressant. Det gemensamma temat anges vara ”hem” – men det handlar egentligen om hälsningar hem i text och bild. Boken saknar bild­register (så dumt) och vad som är vad är inte alldeles urskiljbart. Däremot vem som är vem. I botten av Lerins målningar (och texter) finns svärta och smärta. Han vaknar, dricker ett glas Samarin, ensam, tröstar sig med att inte vara död, ber till Gud, hoppas på kärlek, bygger luftslott. Carl Larsson längtar hem och målar sin längtan. Hälsar sina ungar, ber Karin, ”Du min lilla flickeslarfva” att kyssa dem från sin far.

Oefterhärmligt kommenterar Lerin att Karin är bunden vid hemmet medan maken har ”monumentaluppdrag”: ”… inte är det min sak att ifrågasätta parets förhållande ur dagens feministiska perspektiv. Jag har själv en man bakom ryggen och trivs med att bli behandlad som ett skåp”.

ANNONS