Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lennart Sjögren | Kalla mig Noa

Det enkla språket förmår öppna hisnande perspektiv. 83-åringen på Öland kan fortfarande dikta med sällsynt kraftfullhet, skriver Björn Gunnarsson om Lennart ­Sjögrens diktsamling.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Lennart Sjögren

Kalla mig Noa

Albert Bonniers förlag

När gubben Noa gick ur Arken planterade han på marken, som Bellman skaldade. Så drack han sig full på det vin han planterat, och somnade med snoppen bar. Fullt så muntert går det inte till i Lennart Sjögrens episka dikt Kalla mig Noa. Här tycks gubben ­snarare ­slagen av posttraumatiskt ­stressyndrom: ”Efter vattnets utplånande kraft/ saknar namn betydelse”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Åsynen av alla liken i vattnet, ”de döda ögonen”, lämnar honom inte. Han minns hur familjen jagat bort drunknande som försökt klamra sig fast vid relingen, och som alla över­levande efter katastrofer frågar han sig varför just han skonades. Sjögrens Noa är en sekulär skeptiker, att han överlevt räknar han ”till gåtorna”. Han råkade äga en båt, han råkade klara sig, ingen gud håller sin hand över just honom:

Långt senare uppstod en föreställning

att jag talat med gudarna

och att jag därför räddats.

Jag lärde mig att föreställningar

kan vara farliga att bryta

när många tror på dem.

Noa säger inte emot när människor ser hans överlevnad som ett guds­tecken. Han vill inte bli anklagad för att vara ateist. Men hans olyckor stannar inte där. När vattnet sjunkit undan och människorna återuppbygger civilisationen återkommer också krigen. Alla hans söner dör. ”Varför blir ­ondskan så stor”, frågar sig Noa.

Ibland anfäktas han trots allt av ­föreställningen att han vidrörts av ”en guds skugga”. Men han blir varnad av en främling. Regnbågen är här precis som i Första Mosebok ett tecken. Men här skimrar den som ”en fest för ­döden”. ”Hämndgiriga gudar” är bara ”dåliga speglar med sprickor i av folkets egen sorg och drömmar om en hämnd”. Det finns postapokalyptisk storhet i Sjögrens mäktiga anslag. Det enkla språket förmår öppna hisnande perspektiv. 83-åringen på Öland kan fortfarande dikta med sällsynt kraftfullhet.