Lennart Sjögren | Den stora munnen

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Här talar en man som i dikt och vardag levt nära naturen, i symbios med ett landskap. I det här fallet Öland. En fågelö. Där ligger Ottenbys fågelstation. Dit drar nördar som kommer med kikare och räknar. Men Sjögrens värld är en annan. Fåglarna, som han inte vill glömma, liknas vid halvänglar och mordänglar som hackar inne i hans huvud inför avskedet.

Som en mörkröd tråd genom dikterna löper variationer på ett dödstema. Trädgårdar förfaller, en fågel flyger mot en fönsterruta och dör. Den som äger en ring av guld kan lämpligen byta den mot en ring av nednött ben, eftersom guldets värde snabbt faller när mörkret närmar sig. Bilden är lysande, särskilt som vi lever i en tid som neurotiskt kretsar kring guldet.

ANNONS

”Men våra drömmar har vi ändå kvar.” Den första diktens första rad, och där ligger allt i det lilla ordet ’ändå’. Sjögren gör mig medveten om hur nära mitt eget språk är att bli stressat och utarmat. Hur hålla det levande?

Vad gör denne diktare? Han utför en balansgång nära naturlyriken men att utan att falla ner i diket. Här finns ingen försköning av naturen, han gullar inte med den eller förgudligar den. Människan går i kronologisk ordning mot sin egen död, men i naturen ingår döden i ett kretslopp. ”Den stora munnen som lutar sig över oss.” Utan att göra några som helst andra jämförelser tänker jag på Lars von Triers film Melancholia, om planeten som obönhörligt närmar sig jorden på kollisionskurs ute i rymden.

Lennart Sjögren är en pålitlig diktare. Något som kan låta tråkigt men bara är positivt menat. I över femtio år har han varit verksam som lyriker och hör fortfarande till de mest angelägna i svensk poesi. Det enda ställe där texten ironiskt nog dippar något är i slutstroferna, som med sin bild av seglen i hård vind ligger farligt nära en slentrianmetafor. Men även där har han en överraskning åt läsaren.

ANNONS