”Det enda som är viktigt är att samvetet också finns någon annanstans än inom oss, även om det bara är i litteraturen.” Så lyder en nyckelmening i Lennart Hagerfors nya roman Underjord, en existensrannsakan med initiatoriska inslag.
I detta liknar den hans förra bok, Vägen till Khumbu, där en man bestiger de lägre partierna av Mount Everest, ett nog så fordrande äventyr i ett delvis inre landskap.
I DEN NYA romanen söker en man efter sin vuxna dotter i Stockholm, staden vars urberg har medgivit ett vidsträckt system av tunnlar och bergrum. Dit hör de gamla atomskyddsrummen, dit en väninna till dottern, kallad Vägvisaren, leder honom. Underjorden är här ingen symbol för något annat. I stället är den en samtidigt konkret och föreställd miljö som han efter hand förstår att han själv bidrar till att frambringa.
HAN ÄR NÄMLIGEN inte bara en far som söker sin dotter i Stockholms underjord, finner henne och anträder den svåra vägen till försoning. Nej, han är också en romanfigur, ett fabrikat av berättande text, och hans jagperspektiv blir genom prövningarna så intensivt att det tycks införliva också författarens arbete med romanen vi läser. När underjorden här inte symboliserar någon annan verklighet, beror det alltså på att det litterära berättandet i viss mening redan är en underjordisk verksamhet – ett samvetslaboratorium om man så vill.
SKEENDET HAR SPÄNNANDE inslag, och Hagerfors klara och bärkraftiga stil gör läsningen nästan farligt mödolös. I den här romanen är det mesta på allvar och man bör läsa långsamt för att tillgodogöra sig den existentiella visionen. Den centrala frågan är inte hur människan skall nå frälsning, utan hur hon skall kunna finna ett perspektiv ur vilket hon kan bli rannsakad och dömd, befriad från vår tids tyranniska jagprojektioner, och på så sätt växa moraliskt.
