Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lene Kaaberbøl | Eldprovet / Viridians blod / Kimeras hämnd.

Lene Kaaberbøl | Eldprovet / Viridians blod / Kimeras hämnd

Historien blir mörkare och mörkare för varje bok i Lene Kaaberbøls serie, och hon överraskar ständigt med detaljer som förnyar genren, skriver Stina Nylén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ung 9-12

Ung 9-12

Lene Kaaberbøl

Eldprovet / Viridians blod / Kimeras hämnd

Översättning: Karin Nyman

Rabén & Sjögren

Det är anmärkningsvärt hur den danska författaren Lene Kaaberbøl lyckas med konststycket att variera sina världar. Visst använder hon många gånger klassiska komponenter från fantasyn, men som hon hanterar dem! Antingen hon rör sig i en dunkel medeltidsvärld, som i serierna om Skämmerskans dotter och Silverhästen, eller i ett nutida samhälle med parallella magiska världar som i Skuggporten eller den pågående serien Vildhäxa, överraskar hon ständigt med detaljer som förnyar genren.

Vildhäxa består av hittills tre delar, men en fjärde är på väg. Och tur är väl det – Kaaberbøl har byggt upp en så vindlande intrig att nya frågor väcks på var och varannan sida. Ändå är böckerna lättlästa, med ett ofta vardagligt tonfall trots det stora underliggande temat om godhet och ondska.

Centralgestalt här som i författarens övriga produktion är en flicka i tolvårsåldern. Clara bor med sin mamma frilansjournalisten i en våning mitt i stan och har aldrig träffat sin moster, som mamman tycks ta avstånd från. Det är av högst speciella skäl, ska det visa sig. När Clara en morgon på väg till skolan blir överfallen av en gigantisk svart katt som klöser fyra djupa skåror i hennes panna måste mamman tänka om och ta henne till sin flätprydda syster långt ute i skogen för läkande vård. Familjen har nämligen en nedärvd magisk förmåga; vissa utvecklas till vildhäxor, som står i särskild samklang med djur och natur och vårdar dem. Clara kan inte undgå sitt öde, trots att hon hållits från sin häxmoster. Nu måste hon ta ansvar för sitt arv och utbildas till vildhäxa.

Med god hjälp av katten som hon nu står i mental förbindelse med, ett stimulerande väsen med drag av Bulgakovs fräcka Behemot, tar hon sig fram steg för steg i sin nya tillvaro. Men redan från början står det klart att hon har en fiende, den vingprydda, bannlysta vildhäxan Kimera (med klara kopplingar till det grekiska mytologiska vidundret Chimaira), som behöver Claras blod till något alldeles särskilt.

Här finns magiskt drömpulver, eldprov för att visa sanningen, fåglar med barnansikten, dimmiga vildvägar – och ändå är det balansen mellan dessa och det moderna livet som skapar den stora spänningen och inte minst närheten i texten till Clara. Som inte kan låta bli att, mitt i fasan och maktlösheten, fundera över om det inte är jobbigt att vara Kimera med de fyra meter höga vingarna. Då kan man ju inte komma in i vanliga rum? Och urtida matriarkala förbund av korpmödrar, svartklädda gestalter med dömande och styrande funktioner i vildvärlden, inbegriper även män – ”numera har vi en viss jämställdhet”, förklarar man.

Det är dramatiskt, ofta poetiskt och rörande, men medan den första delen aldrig känns särskilt otäck blir historien mörkare för varje bok.

Kaaberbøl tillhandahåller i det sammanhanget en av de bästa kommentarerna till ondska i barnlitteraturen någonsin, när Clara tror att hon håller på att bli ond och vänder sig till moster Isa. ”Ondska är inte en stor sak. Det är hundra små. Det är inte antingen – eller. Det är både – och.”