Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lena Andersson | Egenmäktigt förfarande

I Egenmäktigt förfarande skriver Lena Andersson om vad som händer med den förnuftiga människan när kärleken sätter tillvaron ur spel. En roman full av smärta och desperation, anser Elin Grelsson Almestad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande

Natur & Kultur

I intervjuer inför utgivningen av Egenmäktigt förfarande har Lena Andersson påpekat att det inte rör sig om en kärleksroman, utan om en roman om kärlek. Skillnaden kan tyckas obetydlig, men semantiken spelar en stor roll här. Egenmäktigt förfarande inte bara gestaltar kärleken, utan diskuterar den. Det är inte endast en skildring av en destruktiv passion utan också en idéroman om vad som händer med den förnuftiga människan när kärleken sätter tillvaron ur spel.

Huvudpersonen Ester Nilsson är en lysande utgångspunkt: som essäist och poet har hon tagit på sig uppgiften att skärskåda tillvaron som den egentligen är, blottlägga livet så att andra kan se vad hon ser. Förnuftig och rationell lever hon i en lika förnuftig och rationell relation: de trivs ihop och har levt tillsammans länge. Allt förändras när hon håller en föreläsning om konstnären Hugo Rask och hans skapande, där Rask själv sitter i publiken och berömmer hennes föredrag. Mötet blir inledningen på en lång och ofta plågsam förälskelse, där Ester offrar allt – inte minst sitt förnuft – för att få leva med konstnären, som i sin tur har en helt annan syn på relationer och andra människor.

Anderssons strama språk är en gynnsam ram för Ester och Hugos katastrofala relation. Tillbakahållet beskriver hon detaljer med en närmast perfekt exakthet: ”Att härma normalitet är det svåraste. Den äger en bekymmerslöshet som inte låter sig imiteras.”, konstaterar Andersson när Ester är upptagen med att fundera över om hon ska ta av sig sin varma dunjacka eller inte på ett kort besök i konstnärens ateljé. Ofta framställs tillstånd i närmast saklig ton, som om författarrösten får bära det rationella synsätt som Ester alltmer förlorar. Det är en utmärkt utgångspunkt för både idémässiga klarlägganden kring kärlekens natur men också för att beskriva känslor.

För trots den, för Andersson typiska, sakliga tonen är det en roman som flödar över av känslor. Möjligen just därför, för i återhållsamheten finns utrymme för läsaren att läsa in så mycket mer. Det är en roman full av smärta, desperation och identifikation för alla som någon gång befunnit sig i förälskelsens limbotillstånd och stirrat på mörka mobildisplayer, väntat på ringsignaler som aldrig ljuder eller skickat alldeles för utlämnande mail.

Esters förvirring av kärlekens regellösa tillvaro får henne att längta efter uppgörelseäktenskap och forna hederskulturer. Tydliga ramar skulle ge henne någonting att förhålla sig till och leda till att den sortens utnyttjande som Hugo Rask ägnar sig åt blir omöjligt. Andersson inleder här ett samtal med läsaren om villkoren för vår frihet.

Möjligen hade jag önskat att hon drev de tankarna ett steg längre, här skymtar de endast förbi ibland.

Likaså är det omöjligt att inte se Esters och Hugos relation i ett könsmässigt raster: den äldre, hyllade konstnären med en stab av beundrande kvinnor runt sig och den beundrande kvinnan som slutar lyssna till sig själv när hans bekräftelse blir det primära i tillvaron. Ester konstaterar att varken hon eller Hugo lyssnar på henne, det är han som är i centrum.

Men romanens absoluta styrka är samtidigt att den lämnar så mycket öppet. Andersson visar och klarlägger. Resten är upp till läsaren.