Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/16

Lekkamrater tillbaka på hemmaplan

"Det enda jag har i livet just nu, är de här två personerna och vad vi gör tillsammans." Så säger Ossian Melin, som med Anton Hellström och Filip Aladdin just stått på scen i hemstadens stora teaterhus. Killarna som skapade instagramkontot Olika personer är tillbaka i stan.

Med mindre än en timma kvar till dess att Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdins pjäs Total Trygghet ska premiärspelas i hemstaden är det nervös stämning i Studion på Göteborgs stadsteater. Pjäsen, som spelats på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm och fått fina recensioner på såväl Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor, sålde snabbt ut och extradatum är redan tillsatta. På den stökiga scenen försöker ensemblen få till ett sista minuten-genrep.

– Alltså Anton älskling, säger Ossian. Det är kul, men det blir för mycket skämt om jag har på mig de här kläderna. 

– Du får inte tvivla nu, svara Anton lugnt. Skit i kläderna då, bara du går in i scenen med självförtroende så blir det bra. 

Långlivade vänner

Anton känner av Ossians nervositet och vet om att det är bäst att hålla sin egen innanför västen. Efter att ha varit bästa kompisar i över 15 år kan de varandra utan och innan. 

– Gubbar, ropar Aladdin från ljud- och ljusbåset. Klockan är snart halv sex, vi måste gå vidare.

De fortsätter scenen, stannar då och då upp och gör ändringar. Ingenting behöver förklaras, kommunikationen mellan de tre är sömlös. En egenskap de utvecklat efter flera års samarbete. Det blir dags att släppa in publiken. Bakom scenen upptäcker killarna att salongens kamera, som i vanliga fall är riktad mot scenen, går att vända mot publiken. Den nervösa stämningen luckras upp i takt med att de kommenterar ansikten de känner igen.

– Kolla, hon där gick vi i gymnasiet med, säger Anton. Ja, där kommer Kapocs och Dagerås. Klart som fan att de inte kunde hålla sig!

Ossian tänder upp en salviabuske som han använder i sin entré och röken börjar fylla utrymmet bakom scenen. I samma sekund som han ska gå ut inför publiken går brandlarmet i en hiss längre bak i lokalen. Skit i det, tänker han snabbt, och tar klivet ut på scen. 

Bästisrelationen cementerades

Anton Hellström och Ossian Melin blev kompisar redan som åttaåringar. När dessutom Antons familj flyttade in i samma trapphus i Majorna cementerades bästisrelationen. I hem där föräldrarna var konstnärer och kulturarbetare var steget till att själva börja med kreativa aktiviteter inte långt. Tillsammans med sina kompisar började de måla graffiti och spela hiphop, men var knappast bäst på något av det. Istället utvecklade de båda sina egna nischer. Medan Anton hittade på små karaktärer som han inkorporerade i musiken började Ossian, som drömde om att bli filmregissör, göra musikvideos. När det var dags att gå vidare till gymnasiet var NTI-gymnasiets medieprogram ett självklart val. Där hittade de en ny lekkamrat i Filip Aladdin från Kålltorp. De tre utgjorde en konstellation som tillbringade så mycket tid på skolan att de snart fick en egen nyckel.

– Vi fick obegränsad tillgång till utrustning vilket blev en väldigt stor frihet, säger Aladdin. Vi var där från morgon till kväll. 

– Det slutade med att vi till slut gjorde film i princip i alla ämnen, fortsätter Anton.

Efter gymnasiet var planerna stora. De skaffade sig ett kontor i Vasastan med idén att börja göra reklamfilmer, som i sin tur skulle dra in pengar till de filmprojekt de verkligen ville göra. Men i takt med att uppdragen uteblev förvandlades kontoret mest till ett ställe för sena efterfester. Drömmarna byttes ut mot en mer passiv tillvaro där Aladdin tog tråkiga jobb på filminspelningar medan Ossian och Anton började jobba extra i bar för att hålla sig flytande. 

– Vi kanaliserade vår energi helt fel, säger Anton. Det var mest några år av total meningslöshet, det kändes som vi inte gjorde någonting vettigt.

Imiterade folk de kände

En februarikväll 2015 på restaurang Smaka i Vasastan stod Anton med sin kompis Adam Axelsson och imiterade andra gäster i baren. Med små subtila drag, som ett handslag eller en hälsningsfras, imiterade de folk de kände. De tänkte att det vore kul att ha en plattform där de kunde utöva den sortens humor. Mest på skoj startade Anton och Adam instagramkontot Olika personer och tog med Ossian och Aladdin. I mars publicerade de det första klippet och responsen var omedelbar. Efter bara ett par månader hade kontot fått tiotusentals följare. De byggde upp ett persongalleri av allt från vänsterkillar som alltid vill prata politik på fest till ohederliga Blocketförsäljare. Det dröjde inte länge till dess att man såg gästspel av kända namn som Filip och Fredrik och Zara Larsson. Som mest hade kontot 23 000 följare och det började på allvar pratas om den nya humorgruppen från Göteborg.

– Från början var det ett sätt att fly den tristess vi kände då, säger Ossian. Det var så lätt för oss, den här sortens karaktärer hade vi alltid gjort i någon form. När det här sedan började snurra på tänkte vi att nu pumpar vi det här några månader och får lite uppmärksamhet, så att vi kan göra annat sen.

– Ganska snabbt började det kännas som ett jobb att lägga ut de här filmerna, säger Anton. Efter den sommaren kändes det inte spännande eller roligt längre. Det kändes som vi hamnade i ett fack med ”youtubers” och annan internethumor, det var inte riktigt vad vi ville vara.

Succé och erbjudanden

Men succén gick inte obemärkt förbi och nu kom också erbjudanden om att göra annat. De gjorde bland annat lite radio för Humorhimlen i P3 och en serie sketcher för SVT.

– De var ju de erbjudanden som var minst kränkande för en pretentiös 25-åring, säger Ossian. I övrigt var det liksom reklamfilmer för Hooverboards och ”pranks på stan” för Aftonbladets ungdomssatsning. Vi kräktes ju på allt det här, fortsätter han. Det var ingen som var redo att ge oss fria tyglar, man bara kapitaliserade på något som vi redan hade åstadkommit.

För att inte ytterligare måla in sig i det hörn de kände sig inklämda i valde de, trots succén, att helt enkelt lägga ner kontot. Ossian skrattar:

– När vi snackar om hur vi aldrig har några pengar brukar Anton säga: ”Hade vi sålt ut där och då när det var så bra tajming hade jag haft en fin lägenhet i Vasastan i Stockholm i dag”.

Trots grusade förhandlingar och en nedlagd succé bakom sig fanns ändå någon form av genombrott att rida på. Tankarna om att göra en pjäs hade funnits och utan manus bokade de in ett premiärdatum på Folkteatern i Göteborg bara en månad bort. Tillsammans med Aladdin och ytterligare några kompisar satte de ihop scenkonstföreställningen Pjäsen – vem har tillgång till det offentliga rummet?

– Den var väl inte så bra, men den var viktig för oss att göra, säger Anton. Det var med den vi märkte att fan vad kul det är med teater.

Kvitto på publik

Pjäsen som även spelades i Stockholm, Malmö och på Gagneffestivalen den följande sommaren blev också ett kvitto på att de hade en publik. Ossian: 

– Hela den upplevelsen gav oss blodad tand och vi gjorde som vi alltid gör – kastade oss ut på tunn is och började planera för nästa projekt.

Ossian och Anton, som flyttat upp till Stockholm, hade varit i kontakt med Teater Brunnsgatan Fyra om att eventuellt göra något där. De övertalade Aladdin att även han skulle flytta upp, bokade ett premiärdatum och sedan satte de igång att arbeta med vad som skulle bli Total Trygghet. Idén tog avstamp i Ossians funderingar om Gud och vad folk söker efter i livet.

– Det handlar väl om en längtan efter en mening med det man gör, säger Ossian. Men det kan lika gärna handla om längtan efter ett arbetsstipendium, som efter exempelvis den kristna guden. Någon form av trygghet. I vårt fall finner vi trygghet i att arbeta med varandra. Eller arbeta, vi leker ju med varandra. 

Vänskapen på scen

Tillsammans har de gjort allt. De har inte haft hjälp av någon dramaturg, scenograf eller rekvisitör. Istället bodde de tre i princip på teatern för att kunna färdigställa pjäsen till urpremiären den 14 januari tidigare i år. Vänskapen de tre emellan får utrymme även på scen. De följer sin relation från barnsben in i döden och Anton berättar om sitt tal på Ossians begravning. Även i själva pjäsen är de alltså oumbärliga för varandra.

– Det handlar mycket om vår relation, säger Ossian. Det enda jag har i livet just nu, är de här två personerna och vad vi gör tillsammans.  

– Vi arbetar på ett sätt som aldrig skulle gå att överföra till andra, fyller Anton i. Det här fungerar ju för att vi har känt varandra så länge och vet på vilket sätt vi kompletterar varandra. Han fortsätter:

– Det blir också en styrka i pjäsen. Att även publiken kommer oss nära och känner att det är vi, saker vi gjort och levt. 

I pjäsen varvar de scener med videokonst och performance i en mix som finner sin kärna i skådespelarnas egna funderingar kring trygghet. Trots att Total Trygghet har ett större allvar i sig finns många av gruppens kännetecken kvar, observationshumorn och förmågan att parodiera samtiden är hela tiden närvarande. Allt klätt i en för sammanhanget okonventionell kostym. 

– Att vi gör det vi gör på scener som Stadsteatern är också en medveten nonchalans mot sammanhanget, säger Ossian. Det finns så mycket respekt för den formen av kultur. Det är bara idioter som arbetar med kultur, oss inklusive. Det är människor som inte klarar av annat. Det ska inte ses upp till så jävla mycket. Han fortsätter: 

– Vi vill ju försöka gå emot snarare än att bara få följa med. 

Positiv känsla efteråt

Sekunder efter att Anton, Ossian och Aladdin lämnat scenen och publikens jubel är de direkt igång och diskuterar vad som kan bli bättre till morgondagen. Samtalet pågår mellan kramar och beröm från vänner och släktingar. Överlag är känslan efteråt positiv. 

– Det blev mycket bättre än jag hade trott, säger Anton. Vi fick till närvaron. Jag har varit lite orolig för det, då den här scenen är mycket större än den vi varit på innan. 

Det skålas i champagne och en av Stadsteaterns producenter beskriver pjäsen som en ”stjärnhimmel och existentiell medicin”. När lugnet lagt sig lite tar Ossian fram en trisslott han fått till en bukett blommor av en släkting. Trots fina recensioner och utsålda hus tjänar de inte direkt några pengar på sin konst ännu. 

– Okej, blir det vinst så går alla pengar rakt ner i nästa projekt, säger han. 

De har redan börjat arbeta på det som ska bli en uppföljare till Total Trygghet. Ingen tid för vila, rätt in i det igen. Det är så de vill ha det. Ossian skrapar intensivt och utbrister till slut:

– Fy fan vad deppigt gubbar! Här sitter man, efter att man precis gjort debut på sin hemstads stora scen, med en jävla nitlott. Typiskt.