Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Lekfullt om lönlöshet

Bok: Georges Perecs berättelse om mannen som begär löneförhöjning följer flödesschemats logik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det ligger i konceptdiktningens natur att formen illustrerar innehållet och vice versa. Så är också fallet i Georges Perecs pjäs Löneförhöjningen, översatt av Magnus Hedlund för mer än ett decennium sedan och nu utgiven av det Malmöbaserade förlaget Rámus. Ett stycke för sex personer och en joker.
Personer och personer, förresten, det rör sig snarare om yttrandeformer. För aktörerna är, i tur och ordning: "Påståendet", "Alternativet", "Det positiva antagandet", "Det negativa antagandet", "Valet" och "Slutsatsen". Och i dessa munnar lägger Perec den smått absurda och klaustrofobiska berättelsen om mannen som söker upp sin avdelningschef för att begära löneförhöjning. Det handlar om människans undergång i det enorma företagets kvarnar. Ett företag som i sin byråkratiska effektivitet lyckas avvärja varje framstöt från mannens sida genom att förlita sig på att tiden löser alla problem. Gång på gång uppsöker han avdelningschefen för att dryfta sitt ärende. Ibland befinner sig chefen på sitt kontor, ibland inte och varje given situation innehåller ett antal val. Om avdelningschefen inte är på sitt kontor kan mannen till exempel gå in till fröken Yolande för att tala med henne. Förutsatt, givetvis, att fröken Yolande är på gott humör. "Antag att fröken Yolande inte är på sitt rum", leder till att den för varje sida något äldre mannen tar en runda genom de olika avdelningar som "tillsammans utgör hela eller en del av den organisation" där han är anställd.
Ett fåtal gånger under de (åtminstone) sex år som berättelsen utspelar sig, lyckas han framföra sin begäran hos chefen. Alltid med lika nedslående resultat. Nej, han kan inte få löneförhöjning, men väl medalj och hedersbetygelser från representanter ur den franska regeringen. Den ekonomiska situationen är tyvärr sådan att ... och så vidare. En människa som på grund av strukturer: språkliga, ekonomiska och organisatoriska, är dömd att irra omkring mellan kontoren i företaget, liksom mellan de av Perec uppsatta valmöjligheterna. Och inte ens den tidigare aviserade jokern: Mässlingen - lyckas ändra på förhållandena. För när avdelningschefen dör ersätts han helt enkelt av en ny; möjligtvis mer skallig - dito.
Löneförhöjningen är en oroväckande lekfull skrift om lönlöshet, som lockar till eget skrivande med tärningen eller flödesschemat som hjälpmedel. Och tack gode gud för facket, skulle man kanske också kunna säga.