Med dubbelprogrammet Leka med elden och Fordringsägare går nu Teater Tofta Herrgård i mål med sitt Strindbergprojekt. Det är en beundransvärd satsning över tre somrar som trots publikjubel och alla lovord ändå inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.
Det Susanna Helldén, Göran Parkrud och Sara Estling åstadkommit tillsammans med denna gång Christer Fjällström, Johan Ehn och Lisa Parkrud frigör Strindbergs könsdramatik från genuspoliser och humorlösa moralister.
Vi får i stället ta del av en dramatik som bryter och river också i samtida liv och rädslor. Dessa stycken om de intima helvetena är lika förfärande som dråpliga, gestaltade med ett språk som får det att vattnas i varje skådespelarmun. Det är en nästan skamlös njutning att vara åsyna vittne till denna striptease.
Några smarta regigrepp ökar trycket i föreställningen. Som det att skådespelarna bär sina egna förnamn i replikerna. Det lystna begäret efter det privata får några saftiga bitar att sätta tänderna i.
Det innebär också att den person som Strindberg betecknar som "vännen" här spelas av en kvinna. "Axel" blir "Sara" och Sara Estling gör henne med stor auktoritet och skapar meningsfullt könskaos i familjekänslorna.
Det är också en poäng att man lägger det sena mer bagatellartade stycket Leka med elden före paus som ett komiskt intro till rivningsarbetet och demaskeringen i Fodringsägare. Det ger föreställningen en dramatisk kurva som går från ansvarslös flört och sommarlek till den existentiella bouppteckningen när fordringsägarna kräver sitt och alla gör existentiell bankrutt.
Fordringsägare hör till Strindbergs bästa enaktare. Listig i intrigen, djävulsk i dialogen och makaber i sin svarsjukedans. Inga vinnare. Förlorna tar hem spelet.
Allt skarpt kontrollerat i närmast koreografiska scenerier i det begränsade scenrummet. Konstrastfärg i den blodiga uppgörelsen är vitt. Susanna Helldén firar triumfer i snabba övergångar mellan spotska utmaningar och existentiell ensamhet. Jag har inte sett henne bättre.
Göran Parkrud sordinerar sin massivt virila spelstil och gör på underhållande skickligt vis sin "Göran" till en loser. Lätt parodiskt manligt osäker, blöt och eftergiven när mattan dras bort under hans fötter.
Och Johan Ehn visar också denna gång att han hör till de riktigt intressanta skådespelarna när han twistar sin slängiga överklassyngling från Leka med elden till en cynisk revanschist i Fordringsägare. En "lektor i döda språk och änkling" som han själv säger. Nu med hämndbegär som starkaste drift i livet.
Det är stor teater i magasinet på herrgården.
