Kim Leine. Hans tidigare roman, Profeten vid Evighetsfjorden, tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2013.
Kim Leine. Hans tidigare roman, Profeten vid Evighetsfjorden, tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Leine går en rejäl match med klichéerna

Avgrunden är en roman skriven med otyglad berättarlust, tycker Martin Engberg som läst Kim Leines senaste bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Danske Kim Leine tilldelades 2013 Nordiska rådets litteraturpris för Profeten vid Evighetsfjorden. I sin nya roman, Avgrunden, skickligt översatt av Urban Andersson, skickar han ut tvillingarna Kaj och Ib som frivilliga i finska inbördeskriget. Efter det följer resor i Europa, samt en avstickare till staterna. Tidens idéströmningar, med namn som Nietzsche, Martin Buber, Wolf, Faulkner och Freud, kan bockas av längs vägen. Den ene brodern blir psykopatisk psykiater, med smak för kvinnomord (eller är det bara fantasier?). Den andre blir murvel, med världen som arbetsplats. Männens värld, alltså.

”Pojkar reser ut, män kommer hem”, sammanfattar den stämning i vilken bröderna ger sig av till Finland. De vidrigheter som de deltar i där påverkar dem, inte oväntat, för resten av livet.

ANNONS

En sorts läsare kommer att svepas med av denna episka roman, skriven med pådrivande prosa, där både ord och kroppsvätskor flödar. Andra kommer, som denna, sakna en mer oväntad berättelse.

Krigsskildringar, särskilt av andra världskriget, är ju numer en populärkulturell genre i sig. Den som vill säga något nytt om detta stoff, eller åtminstone säga det på ett nytt sätt, behöver en blick för perspektiven som försakats, berättelserna som glömts. Att det är något som låter sig göras visade till exempel Caterina Pascual Söderbaum förra året med Den skeva platsen, men i Avgrunden känns det mesta igen, även om mixen är ny. Det är snarare som att författaren velat ge sig in i en ordentlig boxningsmatch med klichéerna och räknat med att vinna på knockout – det lyckas inte i alla ronder.

Att som Leine låta färden ut i kriget ackompanjeras av referenser till Wagner, och använda tvillingar för att resonera om människans komplexitet som moralisk varelse (hon är varken ond eller god), är lite som att bakbinda sig inför matchen med klichéerna. Någon egentlig psykologisk fördjupning sker inte heller i längden, snarare är det som att romanen prövar Ib och Kaj mot olika manliga stereotyper: frälsaren, soldaten, psykopaten, ynglingen på bildningsresa, murveln, mannen med dubbelliv, antihjälten med Stetsonhatt, älskaren. You name it.

ANNONS

Att författaren bara velat gôtta sig i en rad olika genrer, som krigsskildringen, bildningsromanen eller spionthrillern, tror jag inte heller. Det finns ett äkta syftande patos som emellanåt slår igenom, när det inte dränks i romanens myckenhet. Enskilda scener bränner sig fast. Ibs kärleksaffär med Edwin skulle ha kunnat få mer utrymme, här finns en maktrelation som på allvar är laddad. Men när Ib ger sig på en karriär som hypnotisör blir jag på nytt osäker på vad författaren vill med sin skildring, även om det är roande.

Partiet som utspelar sig under Hitlers ockupation av Danmark läser jag med stor behållning, här får tidigare skeendena i boken en mer tvetydig tolkning, i linje med genren. Spionens värld är inte, som soldatens, svart och vit.

Avgrunden är en roman skriven på otyglad berättarlust. Vilket både är dess styrka och svaghet.

ANNONS