LÄS MER:Tomas Forser har gått bort
Under flera år var Göteborg min tredje huvudstad efter Stockholm och Uppsala. Det hade med teatern att göra, men också med Kurt Aspelin och de unga litteraturvetare som samlades kring den karismatiske docentens seminarier och presentationer av samtida tänkare. Tomas Forser var något yngre än de andra och snart en av nyckelpersonerna.
Det förblev han även för mig under ett halvt sekel. Han ringde och hade sett eller läst något, ivrig att berätta, uppslukad av en teaterföreställning eller arg på en kulturartikel. Alltid skratt, alltid allvar.
Många uppfattade Tomas Forser som sträng och kompromisslös – det stämmer att kunde vara sträng i sina bedömningar, men aldrig i den betydelse man ofta lägger i ordet: kylig och distanserad, obekymrad om nyanserna. Vad jag såg hos Tomas var något annat, en oro som snarare vittnade om känslighet. Det fanns en undertext där för den som lyssnade noga.
LÄS MER:In memoriam: Tomas Forser bubblade av ordeufori
Kanske var det därför han så ofta bytte arena. Han disputerade, undervisade på universitet, blev kritiker och kulturredaktör på Göteborgs-Posten, återvände till sina elever och uppenbarade sig lika plötsligt som dramaturg i nära samarbete med Peter Oskarson på Folkteatern i Gävle. Han skrev teaterkritik i Expressen och på senare år i Dagens Nyheter. Men han övergav inte det ena för det andra, han utövade samma yrke på flera av dessa arenor.
Jag har förstått att han var en mycket bra lärare. Det var arvet från Kurt Aspelins seminarier, men också från historikern, publicisten och landshövdingen Per Nyström, morbrodern som han skrev en bok om, ”Jag har speglat århundradet” (1996). De intellektuellas uppgift var i offentligheten. Då låg teatern nära till hands. Många blev pjäsförfattare under de där åren i Göteborg, Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnsson med ”Ordning härskar i Berlin”, Carin Mannheimer med sin tv-serie ”Svenska hjärtan” och snart även Tomas Forser med sin monolog om den politiskt tvetydige Per Meurling, ”En man gjuten i ett stycke”.
Jag vet ingen som lyckades vara så knivskarp och ändå förbli så öppen. Tomas kompromissade aldrig med sin radikala övertygelse i en värld där de flesta kritiker någon gång slarvar med sanningen. Man behövde inte vara överens, det var tvärtom bra att inte vara överens. Om forskningen var hans bas, var debatten den levande överbyggnaden.
Som huvudredaktör för ”Ny svensk teaterhistoria” kunde han i den tredje delen levandegöra sin egen epok, både inifrån och med den känsla för väsentligheter som kräver överblick och en viss ödmjukhet.
Jag märker redan hur jag saknar de där samtalen, med ett bättre ord: dialogen.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
