Lasse Berg | Ut ur Kalahari – Drömmen om det goda livet

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ett litterärt Kinderägg är Lasse Bergs Ut ur Kalahari – Drömmen om det goda livet. Som utlovat är boken den tredje och avslutande delen om människans ursprung och evolution. Temat drivs nu framåt ytterligare några snäpp med hjälp av nytillkomna paleontologiska forskningsrön och insikter – vilka varvas med återkommande återblickar, varför den som inte läst Bergs tidigare Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari kan börja direkt med Ut ur Kalahari. Fast då går man förstås miste om mycken berättarglädje samt en intressant syntes om människans biologiska natur i första delen.

Men nya boken innehåller alltså mer än Lasse Bergs fascination och förtjusning över nomader och godmodiga samlare samt hans bärande, närmast rousseauska tankefigur, att mänsklighetens utförslöpa började med jordbruket och privata äganderätten. Förutom läsvärda och stundom förtjusande variationer på sitt romantiska ledmotiv innehåller alltså boken ytterligare ett par överraskningar.

ANNONS

Dels analyserar och diskuterar han med öppet sinne även biståndspolitiska misstag och strategier när det gäller en hel rad olika länder i Afrika och Asien. Omöjligheten att uppfatta alla dessa länder, eller för den delen hela världsdelar som Afrika och Asien, som i någon mening likartade – med problem som går att bota med samma medicin – blir utgångspunkten för hans ofta träffande, siffer- och procenttryfferade, resonemang.

Dels är Ut ur Kalahari slutligen en självbiografi. En journalistisk världsresenärs dito, bör tilläggas, där de meningsbärande minnen som lyfts fram inte är uppväxten i en dysfunktionell familj eller upplevelsen av vuxenvärldens småaktigheter, utan läsningen av Sven Hedin och Sten Bergman. Allt börjar i Båstad, men snart nog sitter unge och nygifte Lasse tillsammans med frun Lisa i en folkabuss på väg längs hippiestråket till Nepal. Fast någon drönartillvaro stod inte på programmet. Olof Lagercrantz på DN hade på stående fot köpt in en serie långreportage om den förmodat stundande revolutionen i Indien och televisionen hade frikostigt öst utrustning över de unga entusiasterna – frilansvillkoren var onekligen annorlunda på den tiden. Fullständigt annorlunda faktiskt.

Sammanfattningsvis tecknas sålunda i Lasse Bergs nya bok inte endast hominidernas åtminstone fem miljoner år gamla historia, utan även författarens drygt halvsekellånga färder och journalistiska gärning i Asien och Afrika. Det är inte illa. Det finns författare som gripit till pennan av mindre pockande skäl än så.

ANNONS

Båstad och Sverige har sedan länge försvunnit bakom horisonten när författaren når fram till värmedallrande landsändar i Indien eller Irian Jaya. Trots det, eller kanske just därför, är det är en fröjd att följa med på färden. Och i likhet med andra goda reseskildrare känner sig läsaren efteråt en smula klokare, som om horisonten om så bara i en förbiilande glimt öppnats på vid gavel.

Lasse Bergs skildringar från decenniers resande i Asien och Afrika följer två trådar. Å ena sidan analysens och forskningens, å andra sidan återbesökandets. Det senare, där Lasse Berg också är som bäst, handlar om hur han letar sig tillbaka till de kastlösa indier, textilarbetare i Bangladesh, nomader i Botswana och så vidare som han först intervjuade och dokumenterade i böcker och filmer under sextio-, sjuttio- och åttiotalen. Somliga mötte han för ett halvsekel sedan och har sedan återvänt till med något decennium mellan besöken.

Det är dessa möten med enskilda personer som är styrkan i Bergs bok och det som gör den verkligt läsvärd. För utan stora åthävor eller mästrande kommentarer träder individer fram och får sin historia och sina tankar återberättade. Vad är det då de berättar? Ja, de asiater vi möter vittnar så gott som alla om en häpnadsväckande, positiv utveckling. Personer som på sextiotalet berättade för Berg att de alltid skulle tvingas leva i yttersta fattigdom, precis som sina föräldrar i flera led, har nu rest sig ur misären och ser med tillförsikt på framtiden.

ANNONS

Varken ledande ekonomer eller världsförbättrare såg detta, även om exempelvis filosofen Amartya Sen var tidigt ute med påpekandet, i Poverty and Famines från 1981, att det inte är produktionen av mat som avgör nödens omfattning utan vem som har makten över den. Inte heller Lasse Berg förstod vart utvecklingen var på väg, men han är öppen i såväl sin kritik mot tidens förmenta sanningar som sina egna, tidigare åsikter.

Hur kan det då komma sig, frågar sig författaren gång på gång, att levnadsstandard och livslängd stiger i Asien utan att motsvarande utveckling sker i Afrika? Berg vrider och vänder på alla argument, men blir aldrig riktigt övertygad. Att en skillnad är att ett lands ledare skall frukta sin befolkning och inte tvärt om, vilket ofta är fallet i Afrika, är en tanke. Fast det är snarare en beskrivning än en förklaring.

Lasse Berg har en beundransvärd förmåga att upptäcka positiva tecken varhelst han kikar. Vilket inte hindrar honom att samtidigt se utvecklingens baksida. Kanske, tycks författaren mena, har vi aldrig varit längre från vårt mänskliga urhem i Kalahari än nu. För, fortsätter han, aldrig har vi varit ensammare än nu. Genom att hårdsatsa på konkurrens, karriär och konsumtion har miljarder människor fått högre levnadsstandard och medellivslängd. Det är en otvetydigt god sak. Samtidigt leder mänsklighetens tilltagande ensamhet till psykisk ohälsa av tidigare aldrig skådade dimensioner.

ANNONS

Relationen mellan livskvalitet och konsumtion framstår mot bakgrund av detta som vår tids ödesfråga. För hur krav på tillväxt och ständigt ökande konsumtion skall hanteras är genuint osäkert. Lasse Berg löser inte dilemmat, men han tydliggör det i all sin komplexitet. Och han gör det väl.

ANNONS