Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Foto: TT/GP.

Lars von Trier – en bräcklig kvinna?

Maria Domellöf-Wik om män som trakasserar kvinnor i Hollywood och Trollywood.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En gång sa Lars von Trier till mig i Cannes att han känner sig som en bräcklig kvinna längst där inne. Samtidigt tryckte han ena handen mot sitt hjärta. 

Men är verkligen våldtäkt upphöjd till filmkonst något hans inre kvinna är i behov av att se, eller vi andra? Eller, som i hans dystopiska film Antichrist, en sexuellt utlevande kvinna som så småningom självstympar sig med en sax?

Våldtäkter och sadism mot kvinnor på film är i dag mer regel än undantag, och scenerna är oftast regisserade av män. Att vara en prisad Kulturman med en bräcklig kvinna inombords måste vara ett tillstånd väldigt nära allsmakt. Att ensam omfatta alla aspekter. Dessutom ett bra sätt att göra sig oantastlig – du kan ju alltid, som så många andra Kulturmän, skylla på kvinnan (här: kvinnan inombords). Eller ditt behov av att konstnärligt bearbeta din ambivalens kring den kvinnliga sexualiteten. (Här: Min inre kvinnas ambivalenta sexualitet)

Woody Allen tycker ”synd om” Harvey Weinstein, som en gång räddade hans egen filmkarriär, och varnar för en medial ”häxjakt”. Detta trots att en mängd filmstjärnors samstämmiga vittnesmål talar sitt tydliga språk. Polisutredningar mot Weinstein har inletts i London och New York. 

Lars von Triers vapendragare, producenten Peter Aalbæk Jensen avfärdar inte bara de anklagelser som riktas mot Lars von Trier. Han anser också att Weinstein-affären fört med sig att det "blivit mode att anklaga mäktiga män för trakasserier". Nyckfulla (läs: hysteriska) kvinnor anklagar oskyldiga Kulturmän för trakasserier. Precis  som Woody Allen talar Aalbæk Jensen om just en "häxjakt."

En omfattande tystnadskultur inom filmvärlden verkar som en skyddande mur mot insyn. All beundran. All acceptans. Allt samtycke som möjliggör för det kränkande beteendet att fortsätta ostört. Många skådespelare har hamnat i ett slags medberoende av rädsla att framstå som "den jobbiga" eller "jobbige" inför Kulturmannen med makt att hissa eller dissa ens karriär.

Björk bearbetar i ett inlägg på Facebook känslan under inspelningen av Dancer in the dark med Lars von Trier. Anklagelser regissören själv avfärdar.

"När jag vid upprepade tillfällen nobbade honom så surade han och straffade mig och skapade en imponerande trovärdig illusion om att det var jag som var den jobbiga."

Lars von Trier har förlagt majoriteten av sina filminspelningar till Trollywood, Trollhättans svar på Hollywood. Genom åren har han fått frikostiga mångmiljonbidrag från regionen och EU, senast över tio miljoner till filmen The House that jack built. En seriemördarfilm inspelad i Bengtsfors som regissören nu färdigställer i Filmbyen utanför Köpenhamn. Handlingen? Jack, en hyperintelligent man, försöker skapa konst av mord. De flesta av hans offer är kvinnor. Knappast ett överraskande tema för en regissör vars kvinnosyn på film väckt feministisk debatt.

Män som trakasserar kvinnor håller varandra om ryggen, ursäktar varandras beteenden, månar om att få ha sin filmvärld i fred. Men grabbigheten, gubbigheten och hö-höandet kommer knappast att bestå i tider då unga, begåvade regissörer och skådespelare bryter tystnaden och inte längre tar någon skit.