Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lars-Olof Franzén: Möte med mig själv

Kritikern, essäisten och författaren Lars-Olof Franzéns självbiografiska roman är bräddfull av utgångspunkter. Mest intressant är den i skildringen av prästsonens möte med jazzen. Det är också vid denna fortfarande glödande utgångspunkt som den äldre, ofta förbryllade berättaren kan möta sitt förbryllande ungdomsjag.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

En kanske något billig poäng vore att säga, att yngre människor i princip är lite dummare än äldre, av brist på erfarenhet; i vart fall är perspektiven annorlunda. Den yngre människa som skriver om sin barndom och sina tonår har oftast något att göra upp, ett själv att hävda, sårskorpor att klösa, och är författaren bra, och uppgörelsen nödvändig kan det resultera i intensiva läsupplevelser. Är drivkraften bara livets första sårade fåfänga, blir det dock lite trist. Vi har sett en del sådant på sistone, framför allt klagosånger över det motsatta könets taskighet. Ur äldre perspektiv blir djupen mindre hisnande. Det är som Ulf Lundell sa, apropå att avstå från alkohol: man måste ner från bergen och lära sig leva på slättlandet.
Ungdom är ett slags rus; som alltför tillvand riskerar man att sluta som ett förvuxet barn, med dess rätthaveristiska poserande på den lilla kulle man fantiserat som världens högsta punkt.
I sin självbiografiska roman - genren är lite osäker, men det kvittar - Möte med mig själv, är kritikern, essäisten och romanskrivaren Lars-Olof Franzén sen länge nere från bergen; han har organiserat sina hågkomster som ett landskap där han som samtida äldre man strövar runt i hälarna på den han en gång var; det skapar en distans och saklighet som är ovanlig. Lite av detta finns hos Jan Myrdal i Barndom, men där dröjer bittra rester av uppgörelse sig kvar och driver skildringen framåt i mera raka spår. Här finns också en tråd bakåt till Tjänstekvinnans son, i Franzéns benägenhet att reflektera över och försöka analysera sina gamla jag i alla dess forna situationer. Men Franzén är trots allt mindre sociologiskt och psykologiskt intresserad än Strindberg.
Möte med mig själv är en volym improvisatorisk flanörprosa genom ett stycke förflutet. Oa, som Franzén kallar sitt förflutna jag, framställs som på samma gång banalt lättbegriplig och svårfångad, öppen och frånvänd. Detta slags motsättningar - kalla det dialektik om ni vill - präglar hela boken. Det improvisatoriska kringsläntrandet i tid och rum, det nästan disträa, står i motsats till det lätt preciösa i själva meningarna, draget av retorik, på gränsen till vältalighet - vilket i sin tur står i motsättning till den yngre Oas längtan efter att splittra konventionernas fjättrar.
Det är en bok bräddfull av utgångspunkter, ungefär som de slags siffertavlor där man själv ska dra linjerna tills helheten och huvudmotivet framträder.
En utgångspunkt är stunden då den mycket unge prästsonen Oa läser Dostojevskijs Bröderna Karamazov och finner att det inte är den troende och älsklige Aljosja som är hans föredöme, utan den fränt fritänkande Ivan. Upptäckten ställer honom för första gången utanför familjen, ute i övriga världen, den som ska erövras. Men frigörelsen är långsam, och seg och inte så lite motvillig. När jag nu så långt efteråt vid den äldre författarens sida studerar denne unge man i sitt 40- och 50-tal slås jag av hur mycket som förändrades de åren; det 60-tal där jag själv tillbringade mina proletära tonår var helt annorlunda - vilket delvis också har klassmässiga orsaker. Frigörelsen från en borgerlig prästfamilj är annorlunda än frigörelsen från en arbetarbakgrund; om Oas upptäckt av jazzen var en väg ut, blev min upptäckt av rocken och bluesen ett sätt att komma hem. Det som är botten i dig är förvisso botten också i mig, men resten, bergstopparna - illusoriska eller provisoriskt verkliga - kan bli mycket annorlunda.
Det mest intressanta i Möte med mig själv är just skildringen av jazzens betydelse för Oa och det är vid denna fortfarande glödande utgångspunkt som den äldre, ofta förbryllade berättaren kan möta sitt förbryllande ungdomsjag; musiken skildras på sitt sätt som mer betydelsefull och frigörande än det parallella litteraturintresse Oa samtidigt utvecklar och som senare ska bli hans professionella väg. Han lyssnar med kompisar på den nya jazzen, spelar själv i olika band och genom texten känner man musikens råa längtan dra genom ynglingen, dess blandning av realitet och dröm, en blåst som rycker och sliter i Oas annars förvirrade tveksamhet. Men han slutar spela; han anser sig kanske inte tillräckligt bra - eller är det en undanflykt?
Han skriver dikter, men inte heller detta tillfredsställer. Långsamt finner han sin väg till kritiken och essäistiken. Är detta en ersättning, ett något mindre levande alternativ till jazzens större och farligare frihet?
Inget facit kan naturligtvis fastställa detta. Men jag noterar att då Franzén alltmer skildrar den litterära och litteraturkritiska värld han kommer in i - då den äldre och yngre Lars-Olof sakta sammansmälter - tappar skildringen mycket av sin lågmälda intensitet. Sakligheten blir ett allt otåligare och samtidigt ytligare tragglande av namn och snabba situationer, vissa av de senare mer privata än allmängiltiga - Franzén vet om och ber till och med om ursäkt för det. Det är som han råkat öppna fel dörr och hamnat i ett helt annat sammanhang, en helt annorlunda stilistik. Det kringsläntrande berättandet ersätts av pliktskyldiga redogörelser.
Namn från den göteborska kulturkretsen under sent 50-tal och tidigt 60-tal passerar i tät följd, mängder av personer skymtar förbi, som vore han rädd att förbise någon. Då är vi inne i en helt annan slags bok. Den yngre flanören har hittat sin kulle och bergstopp, den åldrade berättaren sitt slättland. Det är som nästan gammaldags, och därför ovanlig bildningsroman som Möte med mig själv fascinerar.