Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/6

Lars Norén sorterar och städar bort sin existens

Döden spelar huvudrollen i den tredje delen av Lars Noréns dagböcker, en rapport om en vandring mot den stora ensamheten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Dagböcker
Författare: Lars Norén
Titel: En dramatikers dagbok 20132015
Förlag: Albert Bonniers förlag

Den första delen av Lars Noréns En dramatikers dagbok hade massivt svart omslag. Läsaren mötte författaren och skildes från honom i två ansiktsfoton av Sara Mac Key. På det första brinner Noréns blick. Han ser segerviss ut. På den andra har han sänkt blicken, leendet är inåtvänt. 

Bilderna blir tidsmarkörer för den läsare som nu tagit sig an den tredje delen, En dramatikers dagbok 20132015. Också den med två foton, denna gång tagna av Nelly Bonner. Det har gått åtta år. Ansiktet ser litet övergivet ut. Den här volymen är den tjockaste av de tre, upp mot 1800 sidor. Jag är inte säker. De tunna sidorna är opaginerade. Men det är en vit kloss jag lägger på bordet. Vit som ben.
Men det norénska projektet är inte avslutat med det. Han ser fyra delar: Morgonen, Dagen, Skymningen, Natten. Alla har de försvinnandet som tema. Döden spelar huvudroll redan i denna del, där så mycket handlar om att vänja sig av med livet. "Bara stå stilla i sig själv tills man går över."

Vandring mot döden

Drivet i textmassan är därför paradoxalt. Det handlar ju om det som skall upphöra. 
Hela sviten av dagböckerna är en plädering för litteratur som liv, naknare än tal. 
Gripen snörvlar jag mig fram i denna renrakade rapport om en vandring mot den stora ensamheten. Gång på gång förmår Norén frätande vackert tala om det som inte går att springa ifrån, stoppa eller bygga bort. Det är ett slutspel på privat, kulturellt, medialt och politiskt plan. Det handlar inte minst om de oundvikliga tillkortakommandena, de för alla lika. 

Lars Norén utsätter sig själv lika mycket som han ställer ut andra. Han visar sitt förakt med vett och vilja och blir av och till tarvlig i sina elakheter. Det är ett ganska ovanligt drag i genren. Men i detta liknar han såväl August Strindberg som Thomas Bernhard. För det kommer han att glädja många läsare när åren gått och kontakten med det förflutnas hudlösa sedan länge är bruten. 

Och visst har han rätt när han talar om trivialiseringen av kulturdebatten, SR:s töntigt självbespeglande livsstilsprogram, DN:s hyllningar av DN:s egna och närstående, tv:s program där likasinnade paneldebatterar som skrockande och kvittrande bundisar och de utanförstående förblir utanförstående. Mycket handlar med författarens formulering om "den tjattrande klassen". 

Ångrar sina elakheter

Jag ser det rörande i några av författarens vändningar där han ångrar vad han sagt och skrivit om någon som plötsligt kommer honom nära.  Att försöka stå vid sidan eller gå i motsatt riktning är svårt. Norén beskriver detta på avväpnande vis när det gäller kontakten med Elisabeth Åsbrink, som är en vän och vill försäkra sig om att hon är det också i hans Dagbok. 

Exemplet är talande. Fler anför jag inte. Det skall också sägas att hans generösa omdömen är många. Av ett par kvalificerade läsare är han reservationslöst beroende. Som den omdömessäkra förlagsredaktören Gunilla förstås. Och Mikael van Reis, som "vet mer om mitt författarskap än jag gör". 

Utanför den närmsta kretsen nämner han återkommande kritikerna Göran Sommardal och Ulf Eriksson. Också Åsa Linderborg respekterar han – så småningom. Lidija Praizovic genast. Henning Mankell beundrar han. 

Kan inte släppa Heidegger

Så är det det där med filosofin. Heideggers genialitet förföljer honom. Han läser honom ständigt. Inte bara klassikern Vara och Tid utan han försöker också sätta sig in i den rika kommentaren till filosofens verk. Norén är plågad av den antisemitism och den folkgemenskapsideologi som är vitala delar på Heideggers väg mot utanförskap i efterkrigstiden. Han vänder och vrider på tankegodset och dess centrala delar utan att komma loss riktigt. 

Som om han trampade vatten. Jag kan inte säga att jag analytiskt orkar följa resonemangen hela vägen, men det tycks inte heller Norén göra. Vad jag däremot ser är denna brottning och dessa omtagningar och förnyade försök i ljuset av nazismen och antisemitismen. Men också av den israeliska statens våld mot palestinierna. 
Upprepningarna sker i både värld och framställning och skapar ett slags stamning i texten. Omtagningar av förtvivlan. Det blir ett produktivt stilgrepp, påtagligt ju närmare slutet av boken och livet han och vi kommer. 

Räckte inte till i Göteborg

Vad säger dagboken om dramatikerns korta tid på Folkteatern i Göteborg? Bland annat att teaterns ekonomiska problem växte i takt med de konstnärligt höga ambitioner och faktiska framgångar som Noréns chefskap och regi innebar. Vid sin sida hade han producenten Ulrika Josephsson, en av de främsta. Men det blev inte som det var tänkt och han lämnade teatern för ensamheten vid skrivbordet i Stockholm och på Gotland. 
"Jag räckte inte till", summerar han. Nej, kanske inte. Men ett lyft för teatern blev det och ensemblens självkänsla stärktes.

Tilläggas skall att Norén hade en dotter att ta hand om. Redovisningen av livet med henne ges stor plats. Stilen förändras i de partierna och blir mycket adjektivisk. 
Noréns dagböcker är av bestående värde.