Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lars Norén skildrar ett äldreboende där människorna fast i de hierarkier som råder ute i samhället.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Norén på äldreboendet

Gamlingarna slåss med käppar men sitter fast i gamla roller, spänningar och hierarkier. Lars Noréns första pjäs i trilogin om åldrande utspelas på ett äldreboende och får nu urpremiär på Dramaten i Stockholm.

Den vuxna dottern, hon som nyss haft bröstcancer, besöker sina föräldrar. Hon faller på knä, intill mamman som ser på henne förvånat:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Jag var helt säker på att du var död, det sade de på tv.

Den gamla mamman som heter Rut och spelas av Marika Lindström, har under ett helt liv varit läkare. Nu har hon glömt sitt namn och känner inte igen sitt barn. Det gör däremot hennes man, ingenjören/arkitekten, som svarar blixtsnabbt när dottern undrar om han vill ha något?

- Dödshjälp tack. Jag är bara 31 år.

In i evigheten

"Andante", som nu får urpremiär på Dramaten, är den första i Lars Noréns pjästrilogi om åldrande men den sista att få urpremiär. Även trean, "Stoff", regisserade han själv men på den franska nationalscenen Comédie Française. I den gick åldringarna in i evigheten.

Pjäs nummer två, "Vintermusik", utspelades på en svart strand som vore gamlingarna sammanfösta i dödsriket snarare än på den semesterort som de talade om. I "Andante" är scenen både ljusare och mer förankrad i verkligheten: ett äldreboende kort och gott, men också Styx och Lethe, tårarnas och glömskans floder, enligt Lars Norén.

- Man gråter över allt det som man har förlorat. Och det är en sorts avsked till existensen, och jag tror att det är det man håller på med när man är gammal. Man är på de här floderna, säger han i ett filmklipp på teaterns hemsida.

Håller sig i bakgrunden

Under den pressdag då skådespelarna spelar upp några scener väljer han att hålla sig i bakgrunden.

Gamlingarnas repliker är skarpa oneliners men också poetisk existentialism.

- Det är väldigt svart. Han berättar ju om åldrandet och döden på det här sättet, säger Marika Lindström som spelar den dementa mamman och som också hade en roll i Sofia Jupithers uppsättning av "Vintermusik" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

- Vi hade ju en hel del publik här i går och förvånades lite över att de hade så roligt. Men när det är så obegripligt tokigt, blir det ju roligt, säger hon.

Mjukdjur i famnen

De boende sitter där de sitter, den dementa författaren Elsa med ett mjukdjur i famnen. Sitt författarskap har hon glömt, däremot kommer hon ihåg att hon en gång var vacker. Men scenen är också en betongbunker med ett stort takfönster – som en gammaldags offerplats, enligt Lars Norén som tillsammans med Dick Sandin gjort även scenografin.

Vreden och frustrationen tar sig inte bara verbala uttryck. Sten Ljunggren, gör den före detta byggnadsarbetaren som inte är dement, men som har minnesluckor och tycker fruktansvärt illa om ingenjören/arkitekten vid sin sida. När de ge sig på varandra med käppar är det krig på allvar.

- Han är förbannad och blir provocerad av arkitekten som sitter där och tror att han är något. Där finns ett slags klasskonflikt, säger Sten Ljunggren.

Marika Lindström tycker om att de är så många äldre skådespelare på scenen.

- Vi behöver inte sminka oss gamla. Det gillar jag. Vi tar oss an det här ämnet på riktigt.

TT: Hur känns det att göra det?

- Bra. Det är tungt, men vad har man för val? Åldras gör man vare sig man spelar teater eller inte

"Andante" får urpremiär 1 mars.