Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Lars Norén | En dramatikers dagbok 20052012

Andra delen av Lars Noréns dagbok är allmängiltig också när det privata är i fokus. Och man får inblick i en arbetskapacitet av närmast skräck­injagande slag, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dagbok

Dagbok

Lars Norén

En dramatikers dagbok 20052012

Bonniers

Också förra gången var titeln En dramatikers dagbok. Lars Norén tar nu vid 2005 för att avsluta 2012. Texten är i båda böckerna inramad av fotoporträtt av författaren. De låter oss se att tid har gått.

De två volymerna kommer att göra bestående avtryck i svensk litteratur- och teaterhistoria. De är oundvikliga för var och en som förhåller sig till ett av våra mest inflytelserika författarskap – och till medialiseringen av samtidskulturen.

Norén leder oss neråt och inåt mot en konst radikalt avklädd, hemma i det som är botten i oss alla. På så sätt allmängiltig också när det privata är i fokus.

Dramaturgin i den nya volymen är obönhörlig. Sönderfall är temat. Socialt, politiskt, kulturellt, privat och kroppsligt. Motståndet heter kärlek och skrivande. Författaren är på hemväg. Det handlar om att lämna allt utom skrivandet. Att vara i det och skriva bättre, naknare, mer reducerat – om än på över 1 000 sidor.

Det cartesianskt trygga påståendet ”jag tänker alltså finns jag till” vänder han till ”jag finns till alltså tänker jag ” – eller minns eller glömmer och skriver.

Norén återkommer till detta, trots att han är sparsam med positionsbestämningar. Sådana är oförenliga med hans projekt där ”jaget” inte sitter på piedestal.

”Jag befinner mig helt och hållet på Heideggers sida inom filosofin och försöker lyssna och till och med se ’varats röst’ i de detaljer och alldagligheter som uppfyller min tillvaro, som är min tillvaro och genom att göra det på ett enahanda och nästan ointresserat sätt försöka höra i det som är närmast till hands förintelsens musik och dess stämningar. Jag lämnar lika ofta min text när jag skriver som jag anländer till den. Å andra sidan är jag lika mycket vänd bort från dem som fäller sina förutsägbara professionellt okunniga omdömen.”

Tydligare än så blir det inte och behöver det inte heller bli. Heidegger är en återkommande referens. Norén läser honom självs­våldigt, styckevis och med många avbrott. Intar filosofens text som stimulantia. Fyndar på sidorna, hittar ett och annat, känner efter om det är användbart. Där är samma ursprungliga frihet i hans förhållningssätt till konsten, litteraturen och filosofin som hos en ung människa. Man tar det man behöver.

Noréns referenser till valfrändskaper ser ut på det sättet. Inom litteraturen heter de Beckett, Thomas Bernhard, Harold Pinter. Konsekventa i en radikalpessimism som har den stora svarta konstens paradoxalt livgivande kraft. Norén hör till det släktet. De som skär ända in till benet.

När första delen av dagboken publicerades meddelade DN:s kulturchef att Norén hällde en hink skit över henne och tidningen. Det är dags nu igen. När han på nytt närmar sig det parasitära kulturlivets Augiasstall är det förstås utan förhoppningar om att kunna spola rent men med ett trängande behov av att namnge misshagliga och vällustigt formulera sig om dem. I det arbetar han i den stora traditionen. Dante svetsade fast sina fiender i ett bestående helvete, Strindberg skrev om dem han såg som fähundar på kusligt underhållande och infamt drabbande vis. Norén kommer nu med en hel svit av porträtt ur teater- och kulturjournalistvärlden: släktet trolösa, bluffens kolportörer, sängvätarna i det offentliga rummet och det allmänna förfallets vrakgods. Vreden är av det precist riktade slaget.

Där finns inget personregister i boken men många är namngivna och bladen tunna. Branschen får fullt sjå med att bläddra sig fram över de opaginerade sidorna för att se vilka som finns med. (Också jag är omnämnd.)

Men den som börjar sortera och vikta i den delen av framställningen fångas obarmhärtigt av Noréns strategi. Man riskerar då att bekräfta hans bild av en kaotisk sladderkultur där feghet styr och ställer undan. Då upprätthåller man själv detta sorteringsmaskineri.

Ett fall skall dock kommenteras. Det gäller det Norén skriver om den teaterkritiker som i flera decennier varit landets ledande. Det han här försöker sig på har stor missvisning. Denne kritiker skulle inte ha något att komma med! Men när Norén gång efter annan i dagboken återkommer i ämnet får det drag av självskadebeteende.

Men annat är större och viktigare. Till exempel Noréns kontinuerliga diskussion av Israels ockupationspolitik och beskyllningarna mot varje kritik av staten Israel som antisemitism, hans solidaritetsförklaringar med Dror Feiler och Ship to Gaza men också hans tvära kast av plötslig hänförelse över det som är idén Israel.

Stor plats upptar förstås chefskapet på Folkteatern i Göteborg. Det blev inte så långvarigt som parterna ville. Det välkomnades av politiker, publik, kritik och inte minst av ensemblen som fick självförtroende, kollektiv lust och framgång genom Norén och Ulrika Josephsson, en av de mest betydelsefulla personerna i Noréns teaterliv från åren på Riks Drama till och med sortin från Folkteatern. ”Vi är som fingrar på samma hand.” Öppningsprogrammet Orestien var trots allt ingen helgjuten föreställning men visade på vackert och imponerande vis vad Folkteatern nu kunde våga. Utförliga repetitionsanteckningar på ett 20-tal sidor från tre decemberveckor 2009 är en värdefull dokumentation av arbetet.

Norén fick flera skådespelare på Folkteatern att växa. Att chefstiden blev kort hade flera orsaker. Norén kom att drabbas av sjukdom och hans familjesituation ändrades radikalt med ett nytt barn. Men det berodde också på att han inte längre tyckte sig kunna förena ledningsuppdraget med långpendling och kontakt med europeiska teatrar för nya uppsättningar. Livstiden började bli knapp. Det återstod mycket för honom att skriva och skapa. Att göra plats för platsen som han skriver på dagbokens sista sidor. ”Det som jag tidigare har talat om, att jag skapar en författare, som sedan börjar arbeta”.

Det krävs offer och ensamhet långt från gängse organisations- och möteskultur för att kunna fullfölja detta. Till det mycket märkvärdiga i denna rika dagbok är den inblick man får i en arbetskapacitet av närmast skräckinjagande slag. Norén skriver parallellt på två nya stycken samtidigt som han arbetar med ny prosa, läser och äcklas av politikens samtidshaverier och antecknar sina intryck i dessa dagböcker. Och redigerar dem fortlöpande för den utgivning som nu sker ett drygt halvår efter sista raderna i boken.

Norén kastar ut sitt och också andras liv på sätt som kan chockera. Författaren legerar skrift om sig själv med mediesociologi. Vi sitter alla i samma nät. Så blir Noréns dagböcker också ett svar på den Facebook-, Instagram- och Twitterkultur som i oredigerad form äter sig in över gränserna mellan privat och offentligt. Här kan vi följa författaren i död, liv och samtid.

Den 19.5 2012 skriver han: ”Jag fruktar sönderfallet; men bara så länge jag inte kan skildra det.”