Det är sällan formgivningen av böcker påverkar min läsning så starkt som när jag läser Lars Noréns två nyutgivna volymer med samlad dramatik. Sammanlagt 2 769 sidor fördelade på två strama volymer med gråsvarta pärmar och tygbokmärken fästade i ryggarna får min kropp att omedvetet reagera som om jag läste Bibeln. Ryggen sträcks. Fötterna planteras väl i golvet. Ja, jag sitter som i söndagsskolan, lika kapprak och besinnad. När En dramatikers dagbok kom ut 2008 tog jag för givet att det låg ironi i den bibellika formgivningen. Men nu vet jag inte. Kanske är formen verkligen tänkt att lyfta fram texten som en slutgiltig sanning om en gudsövergiven värld, ett evangelium enligt Norén.
Sammanlagt rymmer böckerna fyrtio pjäser, skrivna under de senaste femton åren; en volym kallas ”Samhälle", den andra ”Terminal”. Gemensamt för de 23 pjäserna i terminalsviten är det avskalade rummet som fungerar som en sorts transithall mellan liv och död, genomkorsad av aldrig födda, nästan döda och de förtvivlat levande, men också som en korsning mellan nuet och det förflutna. Vi kan befinna oss på bårhuset, i väntrummet, i vardagsrummet eller på en psykiatrisk vårdavdelning och samtidigt i ett metaforiskt rum där nu och då har komprimerats till en enda tid. Ett par på väg att identifiera sin döde son kan möta ett yngre par på väg till förlossningsavdelningen. Snart förstår vi att det rör sig om samma par. (Terminal 3. Litet rekviem) Ett äldre par kan flytta ut samtidigt som ett yngre flyttar in och det är allt annat än uppenbart vem som är vem. (Terminal 15 och 16. Ren 1 och 2) Minnen och realiteter existerar samtidigt i en sorts tideräkning där tiden inte flyr utan djupnar.
Undergången, sönderfallet, isoleringen och kylan är hela tiden närvarande, som existentiella grundvillkor, men mest av allt läser jag Norén, som en stor skildrare av den paralyserade människan. ”Jag är bara som en främling som jag inte känner som gör saker som jag inte brukar göra” säger en av kvinnorna i Litet Rekviem och ringar så in ett tillstånd som delas av många som träder fram i de kala, oftast tysta rummen: detta att leva som klämd mellan sig själv och yttervärlden, mellan inre och yttre verklighet, oförmögen att upprätta varaktig kontakt med någotdera. Och ändå, i det mycket lilla utrymme som återstår att verka i; inrätta ett liv.
Den som följt Noréns dramatik sedan åttiotalets genombrottspjäser eller tidigare kommer att känna igen både människor och konflikter. Den psykiskt sjuka flickan, hemvändande sonen, sadisterna, psykopaterna och de utnyttjade – alla finns de här. Dessutom hörs emellanåt tydliga ekon av Noréns familjedramer från tidigt 80-tal.
Vad som skiljer de nyare pjäserna från tidigare Noréndramer är det minimalistiska språket som med skärpan och precisionen hos en japansk sushikniv skär bort allt överflödigt, reducerar och renar tills ett helt relationsdrama kan fångas i en handfull repliker. ”Kan jag inte få följa med dig. Till Stockholm.” ”Ja, det kan du väl göra … Tänkte du åka till Stockholm?” ”Ja? Kan jag inte få åka med dig, och leva med dig?”
Det in till benet reducerade språket, som drar tankarna till Jon Fosses dramatik, ger texten en arkaisk tyngd, som får mig att tänka en del nytt också om Noréns äldre dramer.
Den kvinnliga poeten eller skådespelaren som strax efter debuten drabbas av psykisk sjukdom och inte längre kommer åt sin skaparkraft är en återkommande norénsk gestalt som jag länge haft problem med. Varför alltid kvinna, har jag tänkt och varför så ung och lysande, som om själva den inre kortslutningen ägde en särskild sorts lyskraft. Nu när språket har skalats av på ett vis som får dramerna att handla mer om det delat gemensamma – födelse, död, avsked, hemkomst – än om det personliga har jag lättare att komma överens med den kortslutna. En abort återkommer i flera av pjäserna. Kanske ska man se den aldrig födda, som ett arketypiskt syskon till Anna i Personkrets 3:1 och till Clara i Som löven i Vallombrosa. Avstannade liv, kort sagt.
När man läser Noréns sena dramer gör man överhuvudtaget klokt i att släppa de förväntningar man kan tänkas ha på psykologiserande personporträtt. Människorna vi möter här är inte så mycket utsatta som ”ges en röst”, på det sätt som vi ser i exempelvis filmer av den brittiske filmregissören Ken Loach. Tvärtom ska man se dem som bitar av ett stort motiv, penseldrag i målningen eller stämmor i ett musikstycke. Ett introvert drag genomsyrar alla terminalpjäserna. Pjäserna vrider sig inåt, imploderar, och kräver intensivt lyssnande för att nyanserna i dialogen inte ska gå mig förbi. Pjäserna i volym nummer två, som bär titeln Samhälle är mer politiska och samtidsrotade.
I Kyla från 2003 mördas en adopterad ung kille av tre skinnskallar vid en sjö, i en utdragen, våldsam, sadistisk process som i Noréns granskande skildring lyckas med det nästan omöjliga: att göra dådet begripligt utan att för en sekund svika offret, eller mana till omöjligheter som förlåtelse. I Fragmente formar sig ett femtiotal scener till ett sceniskt korsstyngsbroderi, föreställande en samtid märkt av långsamt verkande brist och vardagsdesperation i en tillvaro där gränsen mellan omsorg och våld kan vara olidligt tunn. Båda dessa pjäser har jag tyckt mycket om när jag har sett dem iscensatta – den senare på Folkteatern 2012 – och intrycket består vid läsningen. I Språkmaskinen – om Lars Noréns författarskap skriver litteraturprofessor Ulf Olsson om den politiske Norén som en författare som monterar ned jaget och istället låter samhällsvillkoren tala (en beskrivning som på ett intressant sätt går på tvärs med den gängse bilden av den dokumentäre Norén, känd för personliga vendettor i dagboksform.) Så kan man med fördel läsa Fragmente och många andra pjäser i samhällsvolymen. I en pjäs som Anna Politkovskaja in memoriam – Noréns mest sönderslitande pjäs någonsin? – är mörkret dock så kompakt att alla analysförsök blir småttiga.
Att läsa över tvåtusen sidor Norén under loppet av några veckor kan låta som en övermäktig uppgift, men faktum är att jag har haft den största glädje av mitt uppdrag. Det fina med att läsa så mycket Norén i ett svep är att man snart börjar läsa som om allt var en sammanhängande text. På så vis kan man få se partituret till den stora livs-och-dödssången veckla ut sig i sin helhet. Att läsa Norén som man läser Bibeln är ingen bra idé förstås och jag har fått slåss en del med bokens uppfostrande formgivning. En underkastad läsare vill ju ingen vara. Dessutom hoppas jag ju att sanningen inte är så slutgiltig som bokens utanverk låter mig tro. Jag hoppas den går att montera ned, så som Norén har monterat ned så mycket annat.
.
Ämnet
Lars Noréns samlade dramatik utgiven i två volymer, sammanlagt 2769 sidor. När man läser Noréns sena dramer gör man klokt i att släppa de förväntningar man kan tänkas ha på psykologiserande personporträtt, skriver Malin Lindroth.
Skribenten
Malin Lindroth är författare och kulturskribent. Skrev senast om grupptryck.
