Ved var titeln på Lars Myttings förra bok, något så osannolikt som en bästsäljare om vanligt brännbart trä. Trädslag och trävirke har också en central roll i Myttings roman Simma med de drunknade. Men här bränns inte veden, utan används till möbel- och finsnickerier.
Huvudpersonen Edvard lever på en fjällgård i natursköna Gudbrandsdalen. När hans farfar dör rullas en rad familjehemligheter upp, hemligheter som har med de båda världskrigen att göra, men framför allt med det faktum att Edvard förlorat sina föräldrar när han var tre år gammal. De omkom i Frankrike i början av 1970-talet. Släktfejder och girighet verkar ligga bakom.
Myttings intrigmakande är skickligare än hos de flesta deckarförfattare. Han väver samman så olika händelser som slaget vid Somme 1916, de frivilliga norska SS-soldaterna på Östfronten 1941, den brittiska trävaruindustrin och Shetlandsöarnas gamla förbindelser med Norge. Och, som sagt, möbelsnickeriets förening av naturlig råvara med mänsklig konsthantverksskicklighet.
Edvards sökande efter hemligheten, och så småningom efter en ärvd förmögenhet, för honom både till en kvinnas famn, till Nordatlantens stormar, och till Frankrikes gamla skyttegravar. Inemellan hinner Mytting ge solida, jordnära, sparsmakat sensuella skildringar av odlingsmöda i Gudbrandsdalen.
Där, och i de närmast lyriska beskrivningarna av möbelträ, har Mytting sin styrka. Lite sämre är det med psykologisk fördjupning: Edvards förvandling från enslig, skamsen raggare i Gudbrandsdalen till en man som tar sig fram i världen är lite för enkelt tecknad.
Simma med de drunknade är ändå en sann bladvändare, skickligt komponerad utan överdrifter i spänningsmomenten, dramatisk med ändå med ett relativt enkelt berättarspråk. Kort sagt en riktigt bra roman.
