Folkhems ägare Sven-Harry Karlsson inviger sin nya konsthall i Vasaparken.
Folkhems ägare Sven-Harry Karlsson inviger sin nya konsthall i Vasaparken.

Lars Kleen | Sven-Harrys konstmuseum

ANNONS
|

Må täckelsen falla. Och där stod det. Guldglänsande. Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm är en kraftfull manifestation där oegennytta och självhävdelse strålar samman. Byggmästaren Sven-Harry Karlsson har ägnat hela sitt långa liv åt hus och konst. Han grundade byggföretaget Folkhem 1968 och har under de senaste trettio åren samlat verk av svenska konstnärer. Yrkeskunnandet å ena sidan och privatintresset å den andra får nu ett gemensamt utlopp i ett livsverk, hans eget konsthus.

Wingårdhs Arkitektkontor och arkitekt Anna Höglund har ritat det formmässigt förutsägbara huset där fasaderna är det mest anmärkningsvärda. Huskroppen är klädd i en mässingsliknande legering, samma som används i euromyntet och tiokronan. Klimpen hävdar sig med besked men det känns som om Goldfinger varit framme.

ANNONS

Här sparar man inte på krutet och lyxkänslan förtas något av den slösande enhetligheten. Interiört finns en institutionell palett av vitt och svart och en blandning av verksamheter. På bottenplanet ryms en restaurang, möbelföretaget Gärsnäs och en lokal för fotografen Jens Assur.

Husets kärna upptas av konsthallen som omramas av arton hyresrätter. Konsthallen, tre rum fördelade på två våningsplan, är mindre än vad man hade hoppats på. Bostäderna är vardagliga men med ett stort flöde i de generösa balkong- fönsterpartierna. Museivåningen högst upp i huset ska inhysa Sven-Harrys konstsamling och invigs först åttonde december, på huvudpersonens 80-årsdag.

Sven-Harry Karlssons ambition med konsthuset är att ge. Han donerar sin dyrbara konstsamling till museistiftelsen och menar att huset är en tyst demonstration mot den girighet som råder i samhället. Samtidigt blir satsningen förstås ett sätt att skapa strålglans kring den egna personen.

Museivåningen ska bli en kopia av Sven-Harrys 1700-tals-herrgård Ekholmsnäs på Lidingö. Herrgården har han sålt och konsten flyttas till institutionen. Där ska Hauptbyråer och mattor av Märta Måås-Fjetterström samspela med målningar av Carl Fredrik Hill, August Strindberg och Ernst Josephson.

Även samtidskonsten finns representerad av bland andra Lena Cronqvist, Ulrik Samuelson och Dan Wolgers. En sådan spegling av mecenatens hem för tankarna till tidsmässigt mer avlägsna och förborgade projekt som Waldemarsudde och Thielska Galleriet. Men Sven-Harry vill tvärtom avdramatisera konsten genom att, på ett banbrytande sätt, blanda hyresrätter och konstutställningar.

ANNONS

Denna kombo utvecklades i förhandlingarna med Stockholms stad, och Bonniers konsthall, som ligger ett stenkast därifrån, tillkom på ett liknande sätt. Där blandas utställningshall och kontorslokaler. Det finns också exempel där konstinstitutioner samexisterat med en privat sfär. Designmuseet vid Themsen kan ståta med att superdesignern Terence Conran bodde på dess översta våning.

På invigningen säger Sven-Harry blygsamt att han inte är speciellt konstkunnig och presenterar intendenten, den svårgooglade Eva Asp. På hennes axlar vilar huvudansvaret för utställningsverksamheten.

Långt innan konsthuset avtäcktes har dock Sven-Harrys Konst- och Bostadsstiftelse delat ut konstnärsstipendier. Den brokiga listan av kända och okända inkluderar namn som Karin Mamma Andersson, Ylva Ogland och Eva Kerek. Alla är målande kvinnor, med undantag för det senaste tillskottet, skulptören Lars Kleen. En utställning med alla stipendiaterna hade varit en naturlig start, och det kommer i sommar. Nu finns tre monumentala installationer på plats.

Lars Kleens konstnärskap hämtar sin näring av materialen och av hantverket som fogar dem samman. Det är smutsiga brädor från byggnadsställningar, armeringsjärn och kraftiga bultar som förenas av exakt kunnande och surrelistiskt sinnad kärlek.

Skulpturerna tar var sitt rum i anspråk och fyller dem med växande och tyngd. Tromb är ett metalliskt virrvarr som tätnar mot mitten i en diagonalt svävande, kvadratisk stege. Rörelsen är uppåtrullande och brusande som kolsyra. I nästa rum står Kaj och gapar med gluggar i de tätt följande fasaderna. Vägg på vägg står på skenor och bildar en scenografisk spökstad på räls. På övervåningen tornar Plank upp sig. Ur en trave brädor växer det bräckliga stöttor som balanserar ett övertungt hus. En högbent koja för drömmar har stannat mitt i steget.

ANNONS

Lars Kleens konstruktioner inger en känsla av något funktionellt men ändå oanvändbart. Till invigningen av ett hus där byggande och konst sätts i fokus är de kongeniala.

Det är lovvärt en representant för näringslivet satsar så storstilat på konst, men det finns aspekter av Sven-Harry Karlssons välmenande projekt som inte känns mitt i prick. Ett kulturhus där bostäder, konsthall och museum blandas hade mått bra av ett mindre konventionellt tänkande. En arkitekttävling med galna förslag, istället för Wingårdhs kontor. Billigare och finurligare bostäder för vanligare människor. En större konsthall i förhållande till husets volym. Ett mindre personcentrerat museum. En tydligare konstnärlig ledning. Samtidigt måste det ändå till en eloge för tanken.

Tänk om fler kapitalägare ville erbjuda sina resurser i konstens tjänst, sådant borde ske oftare, men det borde också vässas.

ANNONS