Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lars Kleberg skriver om Ivan Aksionov - som i sin tur skrev första boken om Picasso. Bilden visar Picassos målning Stilleben med kompott och glas.

Lars Kleberg | Vid avantgardets korsvägar: om Ivan Aksionov och ryska modernismen

Lars Kleberg återupprättar en av modernismens banbrytare, den ryske avantgardisten Ivan Aksionov. Tomas Forser skriver om en sensationell comeback.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Samhälle & politik

Lars Kleberg

Vid avantgardets korsvägar: om Ivan Aksionov och ryska modernismen

Natur & kultur

Det är nästan för bra för att vara sant. Man skulle kunna tro att Lars Kleberg – slavisten, översättaren, kritikern – uppfunnit huvudpersonen Ivan Aksionov i sin nya bok, Vid avantgardets korsvägar. Framställningen är 250 sidor ”kort”. Men vilka sidor!

Till en början skall konstateras att som läsare blir man rejält påmind om sin etnocentriska bildningsnivå. För mig var en centralgestalt inom den ryska modernismen ett okänt namn fram till dess jag fick denna bok i min hand. Aksionovs intellektuella aptit på det stora nya i tiden var gränslös. Han rörde sig över hela fältet och med föredrag, artiklar och kritik höll han jämna steg med avantgardet. Mannen var gåtfull och aktad men också en fruktad kritiker.

Nu lägger Kleberg på bordet en helt underbar revy över inte bara modernismens uppgång och fall i det Ryssland som blev Sovjet utan också över den intellektuella migration som innebar genombrottet för en ny och pan-europeisk revolution: modernismens multinationalitet. På kritikens område innebar det bland annat en befrielse från återberättandets kritik (den som nu på nytt gör sig bred i offentligheten). Där och den gången ställdes kraven högre och det med en entusiasm som inte väjde för några ämnen eller tekniker. Moskva och Paris blev konstvärldens huvudstäder. Aksionov blev kompis med teaterförnyaren Vsevolod Meyerhold, poeten Osip Mandelstam, filmregissören Sergej Eisenstein och så vidare.

Född 1884 utbildade han sig till officer och deltog i första världskriget. Aksionov var ett slags ingenjörssnille som snabbt sög åt sig tidens konkreta konst och montagets estetik med dess materialitet. Han lärde sig se att konsten inte speglade eller kopierade verkligheten men skapade egen verklighet. Det gällde måleriet såväl som poesin och teatern. När han fick en tids tjänstledighet från regementet kunde han resa till Paris, uppleva Eiffeltornet, kubisterna och Picasso.

Kleberg skriver med stor precision och tydlighet om vad det innebar att tidigare metoder för avbildning av volym på platt yta nu övergavs och hur man sökte avbilda ”egentlig” form. Bilden gjordes till ett föremål. 1914 beskriver Aksionov insiktsfullt hur Picasso ”gör” och skapar skönhet. Det dröjde till 2012 innan det verk han skrev efter Parisresan publicerades och då på franska. Hans bok lär vara den första som skrivits om Picasso.

Klebergs nyfikenhet är stor och sträcker sig långt in i arkiven. Och den smittar. Det beror bland annat på att han aldrig ställer sig själv i vägen för det han erbjuder.

Där är en hel mängd godissaker förpackade i denna lilla volym som likväl inte tyngs av någon överflödets rikedom. Författaren bjuder inte över men träffar rätt. Som när han presenterar Aksionovs polemiska stil, den som krävde av betraktaren eller poesiläsaren att hen radikalt gjorde upp med förutfattade meningar och hallstämplade kunskaper. Eller som han skrev: ”En människa som skrivit en avhandling med titeln Estetik är fullständigt förlorad som bedömare av konst.”

Alldeles särskilt spännande är Klebergs redovisning av Meyerholds teaterestetik, den kubism i rörelse som genast fångade Aksionov. Kleberg skriver om hur Meyerhold skapade ett ”teatralt ordförråd” och hur fysik i stället för psykologi blir scenspråk hos denne teaterkonstens ”auteur”. Han som en gång började sin föreläsning inför registudenterna med: ”jag fruktar och hatar er allesamman”.

Författaren konstaterar att Aksionovs ”bildning var enorm, men osystematisk och egensinnig”. Kleberg själv systematiserar den utan att dess egensinne går förlorad.

I Sovjetunionens offentlighet marginaliseras Aksionov och hans namn raderas ut när den socialistiska realismen blir påbud. Han hinner undan det sena 30-talets terror men blir under decennierna som följer en okänd. 1935 dör han femtio år gammal. Han lämnar efter sig en rad färdiga manuskript som dyker upp först i tvåbandsutgåvan av hans verk 2008.

Aksionov var inte ideolog. Det ger hans produktion bestående värde. Men det är väl också en av orsakerna till den marginalisering som blev hans öde i estetikens historia. En av de få vänner han hade som fortsatte att vara hans vän var Eisenstein. Hans karakteristik löd: ”Han förblev udda. Hans humor obegriplig, Och han själv, Aksionov, oförstådd. Och som sagt inte omtyckt.

Jag tyckte mycket om Aksionov. För hans elaka tunga, för hans elaka humor, för hans ogemytlighet.”

Aksionovs liv och verk kastar ljus över det förgångna, skriver Kleberg, ”Ett skarpt ljus från sidan”. Kleberg har fångat det mästerligt.

Fakta: Skribenten

Tomas Forser är professor emeritus i litteraturvetenskap, kritiker och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Teater Jaguars föreställning Dödsängel.