Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lars Häger | Förglasningen

På samma gång gåtfullt och jordnära. Hanna Jedvik läser Lars Hägers femte diktsamling Förglasningen som blir till en process och en atmosfär att stanna i.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

Lars Häger

Förglasningen

Bokförlaget Edda

Det vilar en känsla av höst över Lars Hägers lyrik i Förglasningen. Kanske för att löven gulnar och faller utanför fönstret medan jag läser, men där finns också något annat. En förnimmelse av natur i förändring och en vandring mot livets höst. I sin femte diktsamling utforskar Lars Häger sin egen existens, åldrande och vändpunkter i tillvaron. Känslan av att befinna sig mitt i en pågående förändring är påtaglig. Här finns också det som är konstant.

Sårigt gestaltad är pappan som kommer och går, utan att ens på självaste julafton ta av sig jackan när han sitter där i soffan hos sonen. Oundvikligen går han bort, modern likaså. Båda två inom loppet av en vecka. Och i bakgrunden anas en sjukdom eller olycka som har ställt livet på sin spets för diktarjaget.

”Jag stannar vid viken utmed kanalen

klappar försiktigt

Jag har inte ont i den här handen

Men i den andra handen

Kan inte hålla en annan hand”

Lars Häger är poet och översättare hemmahörande i Uppsala. I sin poesi har en förmåga att utforska de vardagliga tingen och upplevelserna och filtrera dem genom ett raster som blir till påtagligt tydliga bilder.

Han reflekterar utan att älta och ibland blir dikten till en spegel som vrider sig ifrån författaren och emot läsaren. Så som bara personliga och intima texter kan göra.

Förglasningen är en triptyk bestående av tre bilder. Den inledande, med samma titel som boken, berör ett viktigt möte, kärlek, ömhet och iakttagelser av samtiden. Mittentexten Drömserier – röster och kör blir till ett eko av förändringen och människorna runt omkring, medan den avslutande delen Bilderna blickar tillbaka och knyter ihop dåtid med nutid. Det är gåtfullt och jordnära på samma gång.

Trots att Lars Häger inte väjer för tungsinnet lyckas han med konststycket att väva in en mildhet i lyriken, som gör den lätt för läsaren att bära. Förglasningen blir till en process och en atmosfär att stanna i.