Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lars Gustafsson | Mannen på den blå cykeln

Det är osäkert vad Lars Gustafssons Mannen på den blå cykeln egentligen handlar om, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lars Gustafsson

Mannen på den blå cykeln

Atlantis

Lars Gustafsson är en författare med känsla för hur man förankrar vidlyftiga fantasier i de precisa detaljerna. I årets roman Mannen på den blå cykeln handlar det som så ofta i detta författarskap om det västmanländska landskapets särskilda natur. Ingen har som Gustafsson återskapat den i den svenska litteraturen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mer konkret är utgångspunkten för Mannen på den blå cykeln några fotografier tagna med en lådkamera i trakten av Västerås. Och Lars Gustafsson vore inte Lars Gustafsson om han inte gav oss den exakta tilläggsinformationen att det är en Kodak No. 2 A Brownie Model B med fast fokus och tre bländaröppningar till vilken man använde 116-rullfilm i formatet 6x9.

Fotografen är, framgår det av efterordet, Einar H Gustafsson och året är 1923. Denne Gustafsson är av allt att döma Lars Gustafssons far. Och möjligen är denna slingrande berättelse om en man som cyklar kring bland bönderna i Västeråstrakten en ruskig höstdag 1953 en hyllning till fadern. Huvudpersonens namn är dock Jan Victor Friberg och ändamålet med hans cykeltur är att kränga Electrolux nya hushållsassistent Assistenten.

Han har den stora tingesten på pakethållaren. Och det går illa. Han slirar i herrgårdsalléns grova grus och välter.

Måhända är det Jan Victors dödsfantasi vi får läsa. Måhända kommer han faktiskt upp ur diket och lyckas, med skrapade knän och en bruten handled, ta sig fram till herrgården, komma in i dess kök och njuta doften av kanelpäron, för att sedan placeras i salongen och slutligen få nöjet att förföra herrgårdsfröken. Man kan aldrig så noga veta med Lars Gustafsson. Fantasiernas hopp bland de precisa detaljerna är genomgående gåtfulla för att inte säga ogenomskådliga trots att de sepiabruna nostalgifotografier som berättelsen sägs ha vuxit ur är prydligt inlagda i boken.

Mannen på den blå cykeln är en bok för Gustafssonälskare. Något att försjunka i för oss som kommit att gilla hans säregna kombination av knarrig petimäter och livsfilosofisk fantast. Av och till verkar det dock som romanen skrivits lite med den Gustafssonska autopiloten och vad den egentligen handlar om är osäkert.