Lars Gustafsson: Fru Sorgedahls vackra vita armar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lars Gustafssons nya roman Fru Sorgedahls vackra vita armar föresvävar mig som ringar på ett vatten. Vilket vatten? Utan tvivel någon av de västmanländska sjöarna som i denna geografiska filial av det stora författarskapet har tillskrivits åtskilliga hemligheter genom åren. Ringarna är romanens episoder som har sina centrum litet här och där men alla vidgas mot en och samma horisont.

Den gamle filosof som för ordet i denna Gustafssons friaste berättelse på länge talar gärna om universums djup och minnets, liksom glömskans avgrunder. Ändå är det i en yta det hela sker, i gränssnittet där värld och medvetande möts. Så som det hette för 46 år sedan, i debutsamlingen Ballongfararna: "blott av den tunna hinnan av en bild/ hålls världens djup och ögats mörker skilda". I den nya romanen är världen femtiotalets Västerås med omnejd. Medvetandet är det vakna sinnet hos en gymnasist som skall bli den gamle man vars berättande utgår från premissen att han lika gärna kunde ha förblivit ofödd.

ANNONS

Denna tanke tillhör ett mäktigt rotsystem av reflexioner kring frihetens natur i författarskapet. För den åldrade professorn, vars medvetande i dubbel mening mönstras av glömskans milda lövverk, är det viktigt att endast det som också kunde ha uteblivit ur verkligheten äger den existensens kraft som kan beröra oss. Exempelvis minnet av fru Sorgedahls famntag.

Trots föräldrarnas misstankar lyckas den unge gymnasisten en kväll komma iväg på konsert med den tjugo år äldre fru Sorgedahl och även åka med henne hem för ett sedan aldrig upprepat samlag. Denna händelse följs av ett kolossalt åskväder som drabbar trakten med jättelika, dödliga hagel. Ett par dagar efter ovädret hittar ynglingen i strandkanten en ilandfluten glasburk innehållande ett mänskligt embryo.

Den passage som sedan följer är ett slags prosadikt driven av berättarens häpnad över de egna tankefyndens förmåga att öppna nya rum. Vems embryo, frågar han sig, men också: vem var detta embryo? För att inte tala om tanken att det kan ha funnits en hel armé av små protomänniskor, "dolda i hagelovädrets mitt". Han tycker sig på något vis ha hittat sig själv där i vassen.

Betraktad som pärlband av skrönor är Fru Sorgedahls vackra vita armar synnerligen underhållande. Likt de märkliga svamparna i någon höstlig dikt av Gustafsson dyker historierna upp: om den onde lektor Slipsten och den lilla rubbning av hans tillvaro som är tillräcklig för att sänka honom. Om en sällsam orgelreparatris som kommer vandrande från ingenstans och gör ett storverk. Om en jättehund som kanske var en mycket liten gud. Genom dessa med stor lätthet berättade fabler talar hela tiden denna romans centrala fråga: vad vill oss våra så osannolika existenser?

ANNONS

Livsbegrundaren Gustafsson levererar här och där en epikurism som handlar om att vi är inneslutna i våra egna liv som i en bubbla. Denna bubbla kan vidgas men aldrig brista: vi kan aldrig se oss själva utifrån och aldrig erfara oss själva som döda. Det vore inte svårt att mobilisera en mer dynamisk existentiell perspektivlära, där vårt beroende av och vår plats inuti andras liv togs med i bilden, och man kunde kanske rentav hämta den ur äldre skikt i Gustafssons eget författarskap.

Men trots denna epikureiska bubbla är det lätt att andas i romanen. Jag tror det beror på att frågorna om tillvarons mening bärs fram av en sådan energisk förundran, både inför tillvarons smådelar, exempelvis skruvarna i en ask, och den största tänkbara helheten.

Under läsningen har jag tänkt på ett ställe hos 1700-talsfilosofen Giambattista Vico, där han skriver om våra robusta stenåldersförfäder under en åskvädershimmel. Vico menar att de måste ha tänkt sig ovädershimlen som en enorm kropp som ville dem något. Sedan kommer några rader som tycks mig som en förutsägelse om att den existensform vi kallar Lars Gustafssons författarskap skulle uppstå: "Och så kom det sig att de började utöva denna naturliga nyfikenhet som är okunnighetens dotter och kunskapens moder och som när den öppnar människans medvetande framföder förundran."

ANNONS

På något sätt är detta hans musa, en varelse som är både okunnighetens dotter och kunskapens mor. Hon går inte att hålla kvar annat än helt kort. Genom minnena av våra möten med henne kan vi ana meningen med livet men aldrig fixera den. Vi lever så länge det möjligas vind talar till oss genom världens skenbart slutna mönster.

ANNONS