Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars Andersson | De levandes land

Lars Anderssons De levandes land svämmar över av händelser, platser och människor. Det är en mycket lyckad, och delvis misslyckad roman, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lars Andersson

De levandes land

Albert Bonniers förlag

De döda är så oändligt många fler än de som lever, ett myller av öden och vardagsliv, släckta medvetanden och själsliv som inget kommer ihåg av sin existens, och världen minns dem – med Pär Lagerkvists ord – som jorden minns multna löv. Det slog mig nyligen då jag åkte ut till mina föräldrars grav, att så få spår egentligen finns kvar, hur minnesbilderna alltmer blir till gestalter ur en drömd roman. Vi är inte ens en droppe myggpiss på en het sten, som en kompis sammanfattade universums proportioner. Det är sorgligt, och en lättnad samtidigt. Så är dagens vurm för släktforskning ett sätt att besvärja dessa obevekliga grundvillkor?

Och kanske litteraturen? Det skrivs mycket om mödrar, fäder, farmödrar, och så vidare. På ett sätt är Lars Anderssons Ljus från ingenstans (2008), och nu fortsättningen De levandes land det definitiva greppet om ämnet, då han med utgångspunkt från sin egen släkt – och byn Hedås i Värmland – målar en enorm fresk, detaljrik som få, envis och tjatig, en älv som svämmat över och ringlar i mindre flöden åt alla sidor. Längst därnere i de mörka djupen brusar ett svenskt 1600-tal, det är där det börjar. Vi glor tillsammans med författaren ner på det förgångna som i en brunn. I sista hand ett självporträtt, säger han själv i efterordet, där han betonar att detta verkligen är en roman.

Korrekta uppgifter blandas med fantasier, en gång levande människor med fiktioner, och långtifrån alla tillhör släkten. Lars Andersson antyder att det kan vara ett moraliskt problem att ”fabulera kring personer som fortfarande, ur minnets synpunkt, äger ett eget, oförytterligt liv”. Fast de bortångade dropparna på den heta stenen protesterar nog inte. Med tanke på hur många av dagens författare som sådär lagom fabulerar kring ännu levande namngivna människor – och kallar det autenticitet –är Anderssons moraliska hållning dock klädsam.

Det är som ville han rädda ett jättelikt historiskt kollektiv, anonymt i meningen icke i centrum, alla dessa enorma mängder döda i periferin, de som aldrig – eller sällan – tillhört den officiella historiskrivningen, och därmed naturligtvis inte heller den ständigt selektiva offentliga lögnen. De som verkligen byggde landet, offer för samhällsorättvisan och slumpen, pådrivna av större ekonomiska krafter, och pådrivande. Det senare är viktigt. De sen länge multnade löven ska upp på trädstammarna igen, bilda en fullhet, till ett fantastiskt massporträtt. Fan vet om inte Lars Andersson lyckats där så många andra fallerat, nämligen att skriva en kollektivroman, om än ingen ideologiskt kollektivistisk sådan. Lyckats, ibland bortom läsvärdet. Det finns åtskilliga tråkiga partier i De levandes land.

Vi ser ner i människomyllret. Med jämna mellanrum koncentreras krönikan till enskilda figurer i plötslig skärpa, episoder; som i Ljus från ingenstans där en studerande i Lund år 1702 på besök hemmavid förklarar att existensen föregår essensen, och att människan följaktligen är dömd till frihet, som vore han vilken sentida Sartre som helst. Lars Andersson använder inte sällan dylika knep för att liksom vika samman det linjära, tvinga oss att möta vår egen tid i historiens dunkel. Det händer att han citerar Leonard Cohen för att klargöra en detalj i början av 1900-talet. Det ger intryck av ett stort rum, där allt händer samtidigt, och tillhör romanens styrkor.

I De levandes land börjar det i slutet av 1800-talet med att snickaren Axel Högvall kommer till Hedås, från Göteborg, en fri vindil i stillaståendet, ett varsel om moderniteten. Samtidigt en gestalt lite vid sidan om, då Axel ser sig som ”fri yrkesman”, i kontrast till den nya arbetarrörelsens kollektiv. Här slås ett grundackord an, spänningen mellan det bofasta och människans flyktighet. Axel bildar omsider familj i Hedås, får barn. Baptistväckelse och politisk radikalism anländer samtidigt, ett för det stabila samhället hotfullt fritt och parallellt läsande av bibel och socialistiska skrifter. Bondetillvaron industrialiseras sakta. Författaren svär ibland över bristen på källor, fattade inte alla dessa människor att han skulle skriva om dem? Det strejkas och det döps i Klarälvens vatten; man befinner sig plötsligt i ett ”nytt tillstånd” och måste lära sig hur man lever där. Mäster Palm materialiseras ur den officiella historien, och försvinner igen. Det emigreras till Amerika, 1900-talet skrider fram och plötsligt dyker det upp en brädgårdsinspektör Lars Ahlin som i mycket liknar författaren med samma namn, men är en helt annan – eller övertolkar jag här Lars Anderssons förmåga till luriga mutationer över miljö- och tidsgränser? Men vad jag här kortfattat beskrivit är bara ett pyttelitet stråk genom översvämningen av händelser, platser, människor, rörelser, små och stora fakta. En fylld fingerborg ur flödet.

Det är en berättelse där jag vadat mycket vilse. Ibland lägger läsarkompassen bara av. Det kan delvis skyllas på en fatal brist på berättarekonomi hos den annars så gedigne berättaren Andersson, om det nu inte är ett medvetet val. Att epiken förväntas verka i kraft av sin egen brett framrullande musik. Risken till skval – att man gungar igenom mängder av sidor utan att något fastnar – blir då stor. Man missar lätt de partier då scener och händelser plötsligt får nästan drömspelets konkretion, Lars Anderssons mästerskap. De levandes land är en mycket lyckad, och delvis misslyckad roman. Och en märklig satsning.