Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stephen Langridge.

Langridge om succén på Göteborgsoperan

Samma dag som Stephen Langridge vaknar upp efter en kaosartad premiärhelg för Figaros Bröllop vaknar Sverige upp i ett politiskt kaos. Vad pratar man om då? Politik, så klart, och kulturens möjligheter att göra skillnad.

- Godmorgon! Ett år har gått sedan sist, säger Stephen Langridge, vilket stämmer, så när som på några veckor.

Det är en intressant dag att träffas på. Alla i Sverige är helt förvirrade efter valet och på Operan gick man samma helg från kaos – med sjuk huvudrollsinnehavare – till succé och genombrott för en ny ung stjärna.

En speciell helg, får man säga. Hur mår du?

- Jag är ok faktiskt, men det är klart att när det är så mycket adrenalin i luften så tar det på krafterna. Jag har inte hunnit läsa recensionerna än, jag får ta Google translate till hjälp, men har förstått att det gick ok.

Mer än ok skulle jag säga. GP:s Magnus Haglund kallar Sofie Asplunds sena inhopp i huvudrollen "ett sensationellt genombrott".

- Ja, Sofie, är en stjärna. Och det är en enorm roll. Men för att vara ärlig, jag var faktiskt lugn, jag har jobbat med Sofie förut och visste att hon skulle göra bra ifrån sig.

Var hon själv lika lugn?

- Hon var nervös utav bara helvete. Men hon visste vad hon skulle göra och det är också den fantastiska ensemblen som löser uppgiften. Och Jane förstås, som är en underbar dirigent. Du vet, du kan sätta världens största stjärna i rollen som Susanna, men det kommer ändå bara att fungera om ensemblen som helhet har ögonkontakt. Den måste vara äkta. Alla måste vara levande på scen.

Vad händer i ett hus som detta när en stjärna föds?

- Jag vet inte.

Är alla glada?

- Skämtar du? Alla är stolta! Även Ida (Falk Winland) förstås. Och vad gäller Sofie, det är inte hennes första jobb precis, även om detta upplevs som ett genombrott för henne här. Hon är en väldigt jordnära och sympatisk person dessutom.

Hade det varit lika kamratligt i ett annat operahus?

- Ja, det tror jag faktiskt. Jag menar, man läser ibland om de här dinosauriestjärnorna i operavärlden, men jag har varit 30 år i branschen och jag har inte sett mycket avundsjuka. Folk är överlag glada över kollegors framgångar. Och publiken, tror jag, är stolt över vad som åstadkommits.

För ett år sedan sa du att den stora omställningen för dig var att du skulle vara kvar på ett och samma ställe i fem år. Hur känns det nu?

- Just i dag känns det verkligen annorlunda. Normalt hade jag suttit på ett plan, efter en premiär, på väg till nästa arbetsplats. Nu är jag är kvar och går till jobbet. Och det känns fint, säger Stephen Langridge och halar fram telefonen och visar en bild han tagit på morgonen. Den föreställer dörren till hans kontor, översållad av kort, teckningar och gratulationer av olika slag.

Så du trivs här? På operan? I Göteborg?

- Ja det gör jag. Jag menar, här förändras saker i huset hela tiden, nu har Ronnie (Hallgren) anlänt, och ja, temperaturen växlar. Göteborg har jag väl inte riktigt hunnit lära känna så mycket som jag hade önskat, men jag har gjort det genom mina barn, så jag har en bild av hur det är att vara förälder här i alla fall. Det är ett bra ställe att växa upp på. Jag tycker väldigt mycket om London, men det är tufft att växa upp där, tufft att vara förälder där. Det är enklare här.

Hur går det med svenskan?

- Hemskt. Inte bra. Jag försöker emellanåt, men nu inför premiären av Figaro har det inte blivit någon tid. Du får fråga mig igen. Om tre år.

Vi talade förra året om ditt engagemang i integrationsfrågor. Sverige har vaknat upp i dag till ett politiskt kaos som man kunde förutspå men ännu inte riktigt tagit in. Splittringen i landet är nu ett odiskutabelt faktum. Vad gör vi för fel?

- Jag har ingen detaljerad kunskap om svensk politik, men jag har tagit del av resultatet, och har sett liknande på andra platser. Jag har sett konsekvenserna av segregationen. Det som händer i Sverige är förstås inte unikt.

Var vårt misstag kanske att vi trodde att vi var unika?

- Ja. Man kan tycka att händelserna i Norge skulle kunnat vara en väckarklocka, men ... ja, vad ska man säga. Det är uppenbart för mig, som kommer från multietniska London, att tankarna och visionerna här i Göteborg är väldigt bra och positiva, men möter inte verkligheten. Det är mycket segregerat. Jag tror att, vare sig det handlar om rasism, homofobi eller något annat, så finns inget som slår att känna en människa. Det är alltid de andra, inte de du känner, som är problemet. Dialog kan inte överskattas. Där tror jag att musik, teater, opera - kan vara en hjälp och på ett annorlunda sätt bidra till att föra en politisk diskussion framåt. Vi kan inte tvinga fram dialog, men vi kan skapa möten. Och vi har olika samarbeten på gång, till exempel med Röda korset. Jag kan inte säga så mycket mer om det nu, men integration är en huvudfråga för oss, oavsett detta valresultat.

Vårt samtal navigerar mellan brittiska högerextrema UKIP, veckans jordbävning till folkomröstning i Skottland innan det så småningom återvänder till Operans integrationsarbete.

Den nationalistiska retoriken kring kulturarvet kan uppfattas som segregerande. Hur tänker du kring det när ni nu senare i höst sätter upp Kristina från Duvemåla, ett närmast heligt svenskt epos?

- Precis! Det är fantastiskt. Där har vi en berättelse som vänder teleskopet helt om! Och det ska vi naturligtvis ta tillfället i akt att skapa en programverksamhet runt. Du har en nationalklenod, ett verk av Moberg, ett svenskt flaggskepp, precis som musiken är, och en berättelse om utvandring och mänskliga möten. Det är perfekt timing för detta nu. Och vi kommer att spela den mycket.

Ett annat integrationsprojekt som ska sänka tröskeln in i Operahuset. Ungdomsprojektet Zoe, börjar repeteras efter jul och snart ska samla stadens unga till audition.

Kommer ni att locka en mångkulturell grupp att söka rollerna tror du?

- Vi kommer verkligen att försöka. Det är inte alltid lätt, det finns hinder, som till exempel att våra repetitionstider inte alltid funkar för vissa ungdomar, som måste passa syskon eller hjälpa till med annat i hemma. Vi kommer att behöva ställa samma krav på alla som är med, allt annat vore nedlåtande, men vi måste också kunna stötta dem som till exempel lever i familjer där det inte anses lämpligt att jobba med teater, och försöka hjälpa till med det vi kan för att ändå göra det möjligt. Man behöver till exempel inte insistera på att det alltid måste vara män och kvinnor mixade i en grupp, om man kan få fler kvinnor delaktiga på det sättet. Vägarna fram kan se olika ut.

Apropå jämställdhet, i Sverige är den feministiska rörelsen starkare än på länge. Är du feminist?

- Det är en jättesvår fråga. Det är en väldigt udda sak för en man att säga sig vara feminist. Tycker jag.

Tycker du?

- Ja. Men ordet kanske har en annan betydelse här i Sverige? Men manlig feminist, jag vet inte. Jag är nog inte egentligen så intresserad av den frågan, jag tänker mer att det finns saker som måste förändras, arbete att utföra. Jag är i alla fall ingen maskulinist, det är ett som är säkert.

Men i GP beröms särskilt din feministiska tolkning av Figaros bröllop och jag tänker att det kanske var ett medvetet grepp?

- Jo, men det är en annan sak. Det är mitt jobb. För det första är Figaros bröllop ett feministiskt verk, det är kvinnorna som driver storyn, och för det andra så tycker jag om det.

Du sa för ett år sedan att du vill att operan ska vara ett hus där man ska kunna tillåtas att misslyckas. Gäller det fortfarande?

- Absolut. Bara den som känner sig trygg och vet att den är bland vänner om det går fel, vågar ta risker. Och det vill jag att vi ska göra.

Fakta: Stephen Langridge

Yrke: Konstnärlig ledare på Göteborgsoperan.

Ålder: 51.

Familj: Fru och två döttrar.

Karriär: Har arbetat på flera stora operahus runt om i världen såsom Lyric Opera i Chicago, Volksoper i Wien, Teatro dell'Opera i Rom, Covent Garden, Opéra National i Bordeaux och Salzburgfestivalen. Har varvat de stora scenerna med dramaprojekt i okonventionella miljöer, ofta med grupper som normalt inte får chansen att utrycka sig konstnärligt, till exempel Julius Ceasar och West Side Story med interner i brittiska fängelser och ett stort mångkulturellt projekt i sydafrikanska kåkstäder. Har också gjort flera operaföreställningar i Sverige och Norge samt arbetat med Share Music, som gör integrerad musikteater för ungdomar med och utan funktionsnedsättningar.

Läser: Murakami, McEwan , Mitchell och Moberg.

Lyssnar på: Bach, Birtwistle + Rosetta Stone svenska kur.

Längtar efter: Dagen då opera inte längre ses som en snobbig förströelse utan som en vital konstform som speglar våra drömmar, glädjeämnen och sorger och som är öppen för alla.  

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.