Prologen i Mikael Niemis Populärmusik från Vittula är en av de mest minnesvärda i samtidslitteraturen. Berättaren kysser en järnplatta på en av Himalayas toppar och fryser omedelbart fast. För att lossa tungans band pissar han sig fri.
Det är en genial metafor för skrivandets villkor. Det är inte nog med ambition och hårt arbete. För att lyckas måste man smutsa ner sig, ja till och med kasta ambitionerna åt skogen ibland.
Mikael Niemi håller den insikten högt i sitt författarskap. Som i novellsamlingen Svålhålet, där han istället för att bygga vidare på framgångarna med Populärmusik från Vittula spann loss i en serie anekdoter fyllda av kroppsvätskor och obsceniteter i världsrymden. Han sökte det dråpliga, men skakade om läsarna genom att göra det oväntade – och han struntade blankt i att vara till lags.
Det är därför inte förvånande att Niemi i sin nya roman, Koka björn, till huvudperson har utsett kyrkoherden, botanikern och nykterhetsivraren Lars Levi Læstadius, han som i mitten av 1800-talet startade en väckelse som spred sig som en löpeld i Norrbotten. En svavelosande predikant med välsmort munläder som predikade om helvetets fasor medan menigheten dansade och utstötte extatiska läten vid altaret, en man som brottades med det han kallade för ambitionsdjävulen.
Historien om honom borde vara idealisk mylla för Niemis berättande att slå rot i.
Tyvärr är berättelsen bara måttligt intresserad av den religiöse Læstadius och hans väckelse. Den omtalas ständigt, men skildringen får inte fatt i varför människor flockades runt prästen, vad som gjorde honom till en så karismatisk figur i den svenska historien.
Niemi har i stället fäst sig vid den vetenskaplige Læstadius. Här är det en upplysningens man, en modernitetens förkunnare som skildras. Han bär biografiska likheter med den historiske personen – men på en avgörande punkt skiljer han sig från den samme:
Han är detektiv.
En tvättäkta Sherlock Holmesdetektiv som med hjälp av sin käre Watson, en ung samisk skyddsling, med osviklig slutledningsförmåga löser komplicerade mordgåtor i Pajalatrakten.
Låter det fånigt?
Det är det också. Ungefär som när Abraham Lincoln jagade zombies på vita duken för ett par år sedan. Men det är inte det som är problemet. Romaner får gärna vara fåniga, hellre det än trista och orörliga.
Kruxet är att man inte ens med tång får ihop berättelsen. Inte nog med att berättarperspektivet svajar betänkligt och avslöjar att romanen bär med sig spår av tidigare romanutkast, det är dessutom svårt att förstå vilken sorts roman Niemi har velat skriva. Är det en slutledningsdeckare där prosten med hjälp av fingeravtryck och botaniska kunskaper ska sätta dit en mördare – eller ett försök att skildra Læstadius, väckelsen och utsattheten bland samerna och de fattiga på ett historiskt vis?
Både och blir som här ofta ingetdera.
Jag misstänker att det är ambitionsdjävulens fel.
