Jag har klagat en del på Planetafestivalen tidigare - alltför otydlig och osynlig, plus att man missat en del tunga artister som bokstavligen passerat förbi på E6:an samma helg. Men inför denna fjärde upplaga har man med små men samlade resurser fått till ett imponerande program, det klart bästa hittills, och jämte Skatalites var nog öppningskonserten med malinesen Habib Koité den främsta bokningsskalpen.
Med hyllade nya albumet Afriki i bagaget, hans första på hela sex år, var det förstås upplagt för succé. Men om man som jag förväntade sig att den på skiva utstuderat lågmälda och eleganta musiken skulle ges en rejäl energiskjuts live, nja, då var det svårt att inte känna en tidig besvikelse.
Bandet var hans ständiga följeslagare Bamada och sättningen typiskt halvtraditionell med elbas, kompgitarr och trumset i möte med balafon och diverse slagverk. Och så Koité själv då på skönsång och akustisk gitarr.
Och när de en bit på konserten skakar av sig den inledande lojheten (och pratigheten, för hjälp vad han pladdrade i början!) blir det riktigt bra. De drar ut på sångerna, skalar ner dem, titellåten Africa får ordentlig fart och den på skiva så snälla Namania blir närmast ett rytmiskt monster.
Synd bara att den puttriga startsträckan var så lång.
