Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Läs GP:s intervju med Augustprisvinnaren

Lina Wolff: "Berättelserna är som kugghjul, man måste hitta var de hakar i varandra."

Polyglott är ett ord som används för lite, tycker Lina Wolff, författare till Augustnominerade De polyglotta älskarna, och hoppas att hon kan bidra till att ordet får ett uppsving i svenskan.

Ordet polyglott låter lite som globetrotter, tycker hon
- Det finns någon sorts resande dimension i det. 
Författaren i boken, Max Lamas, drömmer om den perfekta kvinnan, henne som han kan tala alla sina språk med.
- Hans önskan bottnar i att han vill vara olika personer samtidigt. Jag tror att man blir en annan när man pratar ett annat språk. Vi kommer nog att se mycket av personlighetsbyten mellan olika språk i framtiden i Sverige, säger Lina Wolff på mjuk skånska
Hon talar själv fyra språk och har bott flera år i Spanien. Tanken att kunna använda flera språk på samma gång känns tilltalande, fast det skulle förutsätta att man kunde alla språken felfritt.
-Vissa språk lämpar sig bättre för vissa saker, hemma pratar vi till exempel alltid spanska när vi är arga, där är svordomarna mycket bättre.

Njuter av Bibelord


Att läsa klockrena översättningar kan vara som att lyssna på musik, menar hon och hon njuter av att läsa Bibelöversättningar på nätet.
-Jag är inte direkt troende men jag tycker det är så fint när man kan läsa så vackra stycken först på ett språk, sedan på ett annat. Det är en enorm njutning och skönt för hjärnan, för när man pratar olika språk är det alltid ett knirrande, det är ofta något som man inte kan och så blir obalans i sinnet. I en fin översättning infinner sig balansen.
Vi träffades för några veckor sedan när Lina Wolff var i Västsverige för ett antal författarframträdande. Hon hade kört bil till Göteborg från Skövde den där eftermiddagen, det tog längre tid än hon trodde för vintern slog till och gps:en lurade henne på villovägar, men till slut träffades vi i en ombonad hotellfoajé medan en pianist värmde upp i bakgrunden samtidigt som nya konstverk spikades upp på väggarna runt oss. 
Lina Wolff brukar börja sina böcker med titeln, den här gången hade en av huvudpersonerna i De polyglotta älskarna redan förekommit i en novell med en liknande titel: Ellinor som reser från en liten by i Skåne till Stockholm för en nätdejt med litteraturkritikern Calisto.

Bitarna faller på plats


Boken är indelad i tre delar med lika många huvudpersoner vars öden flätas in i varandra. I centrum för romanen finns ett bokmanus med samma titel. Manuset är skrivet av Max Lamas, huvudperson i andra delen. Tredje delen handlar om Lucrezia, en italiensk adelskvinna på ruinens brant. Lina Wolff var först inte helt säker på att det skulle bli en roman av det här, kanske skulle det bli tre separata historier?
-Men bitarna faller på plats efter ett tag, jag brukar tänka att berättelserna redan finns, de är som kugghjul, man måste hitta var de hakar i varandra. Om man får många idéer under en viss tid så hör de säkert ihop och en roman har många möjligheter, man kan experimentera.
Lucrezia och Ellinor är två väldigt olika kvinnor, den ena är en, visserligen utfattig, men dock adelsdam med en självklar förväntan på sitt värde, Ellinor däremot är en kvinna med betydligt sämre självkänsla, även om hon inte låter sig knäckas. Bägge skildras utifrån den manliga blicken.
- Det är ett sätt att filtrera, deras egna blickar på sig själva blir påverkade av den och de inordnar sig både medvetet och omedvetet.

En spark i magen


Lina Wolffs förra roman, Brett Easton Ellis och de andra hundarna, gick till angrepp mot vissa manliga författares skildringar av kvinnovåld, i De polyglotta älskarna dyker Michel Houellebecqs böcker upp, Ellinor hittar dem i bokhyllan hos Callisto. 
- Kombinationen mellan ett fruktansvärda budskap och en fin språkdräkt blir så explosiv hos Houellebecqs. När jag läste honom första gången blev jag sårad, ledsen, förstörd, arg och sviken, hela paletten av negativa känslor. Det var skönt att få ta steget ut från ledsnaden och skapa någon annan som hade en enklare apporoach. Även om Ellinor får en spark i magen så håller hon distansen till Houellebecq. Hon tror nog inte så mycket på litteraturens kraft och drabbas därför inte så hårt. 
- Houellebecq och hans böcker behöver man bara beskriva så blir det komiskt, lyckas man få in skrattet så sticker man hål på bubblan.
Boken är skriven under en jobbig period. Hon separerade och kämpade med att få ihop livet med jobb på ett kontor med skrivande och översättande. Ofta fick skrivandet stryka på foten. Det var en besvärlig bok att skriva, det kändes skönt att sätta punkt och lämna den i till förlaget. 

 Skriva varje dag


- För mig är det bra med kontinuitet i skrivandet. Det är lite som att smida i järn, går du därifrån så kallnar det och du måste använda mer kraft för att komma tillbaka. Men om du kan arbeta med det varje dag, om så bara en liten stund, så är det följsamt och varmt. Får man jobba på det viset följs en idé av en annan. Men om skrivandet blir för fragmentiserat så kommer man ur det där flowet och det blir väldigt jobbigt. Samtidigt har du författaren inom dig som säger att du måste in i det igen. Det är som att städa, det är värst innan man gör det.
Hon funderar på om det där kanske har påverkat boken, så att det inte blev en berättelse från A till Ö. Men, nej, hennes första roman var ju också sammansatt av olika delar.
- Det är nog mitt sätt att skriva. Jag tycker om det episodiska, när folk får komma in och berätta sina historier utan att författaren halshugger dem för att de ska passa in i den dramaturgiska kurvan. Jag tycker om när röster korsas med varandra och man får olika seenden på samma förlopp, fast här är det kanske mer som en stafett, men det är ändå olika blickar på samma fenomen.
Bokens omslag är formgivet av Lotta Kühlhorn, ett önskemål från författaren. Silvriga bokstäver som rinner ut åt olika håll på en svart och mörkröd botten.
- Det är så mitt i prick. Hon har fångat sidospåren och turerna, blodet som rinner, tvättstrecket där manusbladen hänger på tork, säger Lina Wolff och drar med fingertopparna över boken på bordet mellan oss.
Bokens personer finns kvar i tankarna och det kan tänkas att de återkommer någon gång.
- Har man hittat en karaktär som fungerar och klarar skarpa lägen utan att gå sönder, ska man då göra sig av med den tillgången? Men det är lite farligt, för det kan bli ett magplask och då skulle det smitta av sig på den bok som redan finns.

Mer magi

Lina Wolff är inspirerad av latinamerikansk litteratur, där finns ofta inslag av magi och det finns en gnutta av det även i De polyglotta älskarna. Lina Wolff vill gärna ägna sig mer åt magin.
- Det är en dimension av livet som jag skulle vilja utforska mer, men som jag alltid varit väldigt skeptisk till. I Sverige är vi så präglade av det rationella tänkandet, men jag tror att världen är i grunden väldigt magisk. 
Nu skriver hon på nästa bok, den ska handla om kött, titeln är klar, men mer vill hon inte säga.
- Nej, då förlorar den energi.