Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Läckö slott | Beatrice och Benedict

153 år efter urpremiären av Berlioz sista opera Beatrice & Benedict, som ägde rum i kurorten Baden-Baden, får nu detta Shakespearedrama sin premiär på svensk mark, på Läckö slott. Magnus Haglund drabbas av burleskeriet och den öppna känslosamheten.

Opera

Opera

Läckö slott

Beatrice och Benedict

Av: Hector Berlioz, opera efter William Shakespeares Mycket väsen för ingenting

Regi: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Kostym: Anna Kjellsdotter

Orkesterarrangemang: Johan Larsson

Medverkande: Mette Bjærang, Karl Rombo, Magdalena Risberg, Thomas Sepp, Mats Jäderlund, Staffan Liljas, Maria Streijffert, Linus Börjesson, Läckö operaorkester

T o m 1/8

Det är något oberäkneligt och vidlyftigt med Berlioz. Musiken gör litet som den vill. Den kan i ena stunden vara akademiskt korrekt, med kontrapunktiska förlopp enligt konstens alla regler, för att i nästa kasta av sig tvångströjorna och hänge sig åt de mest besynnerliga klangliga excesser.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är bland annat detta som gör musiken intressant, att den på en gång är så självständig och präglad av föråldrade klangideal och koder som inte längre är riktigt tillgängliga. Den tillhör i alla bemärkelser romantikens epok, och när man träder in i Berlioz värld får man hela rekvisitan av skräckromantik, genikult, överdriven känslosamhet (inte sällan på ett parodiskt vis) och drogdrömmerier.

Som många i sin generation – han var född 1803 – beundrade Berlioz Lord Byron, såväl äventyrligheten i livsföringen som sättet att använda den egna personen som projektionsyta för de konstnärliga experimenten. Ett av Berlioz mer signifikativa verk är den symfoniska fantasin Harold en Italie för viola och orkester. Soloinstrumentet spelar rollen av en melankolisk drömmare i samma anda som protagonisten i Byrons versdrama Childe Harold.

Själva översättandet av litteraturens former och strukturer till klingande förlopp går som en röd tråd genom Berlioz komponerande. Det rör sig om en sorts musikalisk prosa, med långa bågar i de solistiska passagerna, som kan påminna om vissa meningskonstruktioner hos Balzac. Det är just i berättandet som musiken får mycket av sin laddning, när den målar upp scener och förlopp som om de hörde till oändliga tapeter med broderade detaljer. Berlioz använde sig av det han var intresserad av, inte minst Shakespeares dramatik. Det var ett ständigt inflöde av material som transformerades och blev någonting helt annat.

Att Läckö slott nu tar sig an Berlioz sista opera Beatrice & Benedict är verkligen en bragd, för härigenom får verket sitt första framförande på svensk mark. Operan komponerades 1862 och baseras på Shakespeares komiska pjäs Mycket väsen för ingenting. Shakespeareintresset hade börjat tidigt, på 1820-talet, när Berlioz såg ett engelskt teatersällskap framföra Hamlet och Romeo & Julia i Paris. Under den här perioden försörjde sig Berlioz bland annat som körsångare på en varietéteater. I Beatrice & Benedict återkommer den folkliga teatern som ett slags burleskeri, ett humoristiskt spel som gör narr av det högtidliga, bland annat genom figuren Somarone, en lätt löjeväckande kompositör som Berlioz har tillfört dramat.

Barytonen Linus Börjesson gör en utmärkt gestaltning av den yvige tonsättaren som komponerar en högtravande bröllopshymn som hela ensemblen får framföra. Det finns överhuvudtaget många metakommentarer i det här verket och inte minst slutet har fascinerande likheter med Mozarts Trollflöjten. Det kräver en speciell lätthet i handlaget som regissören Catarina Gnosspelius lyckas väl med, med benägen assistans av den alltid lika lyhörde dirigenten Simon Phipps. Det är i de musikaliska detaljerna det avgörs, i den speciella frihetskänsla som uppstår i mellanrummet mellan de intima, känslosamma solonumren och det bullrigare ensemblespelet.

Det gäller till exempel den scen strax före finalen när ensemblesången hörs på avstånd, från borggården intill, ackompanjerad av gitarr. Här blir det verkligen en platsspecifik gestaltning, och det gäller även trädgårdsscenen i första akten där det svenska 1600-talsslottet framstår som en version av de sicilianska palats som Visconti använde sig av i filmatiseringen av Lampedusas roman Leoparden. Klangerna får rumslig resonans och de finstilta skiftningarna kommer fram.

Men Beatrice & Benedict är i första hand kvinnornas verk. Det är tre karaktärer som står ut, de båda kusinerna Beatrice och Hero, och den sistnämndas amma Ursule. Sopranen Magdalena Risberg (Hero), mezzosopranen Mette Bjærang (Beatrice) och alten Maria Streijffert (Ursule) har inte bara den nödvändiga tekniska precisionen utan får också fram dubbeltydigheten i gestalterna, den speciella skirhet i de långa melodilinjerna som gör de olika identiteterna så drabbande. På ett plan är det ett urfånigt drama, och ändå är det svårt att hålla den öppna känslosamheten ifrån sig när de lägger fram sitt hjärtas mening, till exempel i den fantastiska trion i andra akten, eller i Beatrices och Heros stora solonummer som båda får imponerande tolkningar.

Den musikaliska motsvarigheten i vår tid hittar man framförallt i soulmusiken, hos artister som Stevie Wonder eller Frank Ocean, och det hör till uppsättningens styrka att associationerna går åt det hållet. Det handlar om att säga vissa saker på ett rakt och oförbehållsamt vis, utan att gömma sig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.