Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lázsló Krasznahorkai | Satantango

Ungraren László Krasznahorkais impregnerar sin text med förfallets alla atmosfäriska detaljer, men målar också skeendet med en sorts munter teaterblick, anser Mikael van Reis om författarens 30 år gamla debutroman Satantango.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Lázsló Krasznahorkai

Satantango

Översättning: Daniel Gustafsson Pech

Norstedts

Det är en optimistisk meteorologs dåliga dröm. Det regnar oavbrutet och marken är en klafsande lera. Men däremellan rör sig László Krasznahorkais prosa i Satantango med ibland en nästan diabolisk energi när han berättar om en samling ungerska bybor – bråkstakar närmast – som stretar fram i de kvävande lukterna mellan dyngblöt jord och omild himmel.

Vi har därmed förpassats mycket långt bort från den svenska nutida medelklassrealismens bekymrade livspussel. För här faller allt samman, husen ruttnar och människorna luktar underligt. Allt är som utsatt för en förtärande förgörelse. Mellan Staden, Anläggningen och Krogen sups det oavbrutet och illviljan sträcker sig åt alla håll, men byborna är på något mystiskt vis underkastade en viss Irimiás och hans väpnare Petrina som varit borta i ett och ett halvt år, förmodat avlidna, men som plötsligt återkommer med befallande makt – fast de i själva verket är en sorts sjaskiga polisagenter. Den stränge Irimiás lovar hopp och nytt liv bara alla hörsammar honom. Töm era fickor på pengar bara. Mäster kallas han av subalternen Petrina. Kanske är Irimiás Den Lede själv.

László Krazsnahorkai är född 1954 och har nu ett författarskap som är ett drygt kvartsekel gammalt. Han introducerades förra året med Motståndets melankoli som först utkom 1989, en burlesk i ett förmörkat samhälle som plötsligt får cirkusbesök där världens största val skall förevisas.

Krasznahorkais växande renommé spirar ur denna romanprosa och senare böcker – hans författarskap är nu omfattande och som utlöpare finns de båda nämnda romanerna filmade av Béla Tarr.

Satantango är Krasznahorkais nu trettio år gamla debut och som sådan tungt övertygande. Han följer det modernistiska gränssnittet mellan att beskriva och att berätta. Det vill säga: han kan impregnera sin text med förfallets alla atmosfäriska detaljer, men målar också skeendet med en sorts munter teaterblick.

Så förs berättelsen mänskligt framåt i en bitvis burlesk dans. Vart? Ovissheten råder i detta blöta landskap eftersom metafysiken plötsligt kan slå till.

Romanen utspelar sig i byn där Anläggningen är nedlagd men krogen ständigt är öppen. På håll skymtar staden men också det som en gång var godset. Här finns doktorn och rektorn, fru Horgos och hennes horande döttrar och okynnige son, här finns fru Schmidt och fru Halic, den väldige Kranár och sedan den hunsade Futaki.

Vad som fäster samman detta mer trasiga än trasgranna sällskap är det kolossala supandet och den personliga bedrägligheten. Det blir tango till dragspel. Av alla spindlarna på krogen förstår man vilka som är flugorna.

Alla biter alla men när Irimiás anländer förvandlas byborna till får. De kan förvisso till sist slå sönder sitt usla bohag i en häftig glädje – ”dessa korta utbrott av råbarkad lycka” – och bege sig mot en förlovad tillvaro med Irimiás som frälsare … men hamnar förstås inte på något ungerskt lyckoslott.

På så vis är Satantango en roman om mänskliga förförelser och underkastelser och det både farsartade och stiliserat ironiska temperamentet fäller ut en mycket suggestiv solfjäder genom denna hällregnsroman. Frihetens fiaskon är ju oräkneliga, men här finns alltså också inslag av mystik – brus och klockklang, delirium och uppståndelse. Till och med den baksluge Irimiás blir skakad inför tillvarons knakande gränser.

Man anar efterhand både växande källardjup och takhöjd i romanen.

Hela existensen är illavarslande men – väl att märka – berättarens blick är också beständigt road. Det skapar en sorts fint pulserande ådernät av komik åt romanen. Särskilt så när två notarier sedesamt skall rätta Irimiás grovmynta rapport om bybornas föraktliga karaktärer.

Jag kan inte en stavelse ungerska men vill gärna peka på den starka lust och fina vighet som kännetecknar Daniel Gustafsson Pechs översättning. Här ryms då ingen rutin men väl den där speciella egenskapen som kan kallas kongenialitet, förtjusning och frändskap. Den ungerska litteraturen har alltså fått en ny svensk landgång.

Vad liknar då detta på lite håll? Romankapitlens spegelkomposition kan påminna mig om Becketts 50-talsromaner med vaganter som Molloy och Malone men László Krasznahorkai är av allt döma också skakad ur Gogols rymliga kappa. Fast det där är gamla former som nu fylls av helt annan och tidvis vidunderlig språklig energi.

Läs bara det kemiska slutet på Motståndets melankoli!

Det är – anar jag ofta – då frågan om en speciellt centraleuropeisk naturresurs. En speciell fantastik för de onda makterna. Också när leran klafsar och allt är dyngblött antänds den där litterära förtrollningen och berättelserna pekar då bortom sig själva.

ÄMNET

Den ungerske författaren László Krazsnahorkai är född 1954 och har nu ett författarskap som är ett drygt kvartsekel gammalt. Han introducerades förra året på svenska med Motståndets melankoli som först utkom 1989. Satantango som nu kommer ut på svenska är hans debutroman från 1985.

SKRIBENTEN

Mikael van Reis är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP kultur. Skrev senast om ungersk litteratur.