På vinden har jag en liten lådväska, på en trähylla, ovanför en lång rad pärmar. Det är en väska som är gjord för 78-varvs-skivor, på ena kanten står det Holland-America Line. Vilka skivor som en gång i tiden funnits i lådan är något oklart, men jag inbillar mig att de första jazzskivorna som kom till Holland, Sverige och andra länder i Europa färdades över Atlanten på liknande sätt, hårt packade, troféer, skivor med Bix Beiderbecke och andra av den tidens storheter.
LÄS MER:Lyhörd Göteborgsjazz som övertygar
När Göran Jonsson inom ramen av tjugofem kapitel berättar historien om svensk jazz startar han med att kortfattat skildra några svenska jazzmusiker som spelade på Amerikaliniens båtar i mitten av 1920-talet och som antagligen var de första svenskar som hörde amerikansk jazz överhuvudtaget. Det är fascinerande att försöka tänka sig hur det var att spela eller bara uppleva jazz när genren var farlig, bespottad, hånad, av fördomsfulla och rasistiska kritiker, en skamfläck som också får plats i bokens inledning.
Det finns en hel del böcker om svensk jazz, om enskilda musiker, som täcker in en särskild era som den fina boken om klubben Gyllene Cirkeln och jazzen på 60-talet. Få är böckerna med ambitionen att vara en historisk översikt. Musikprofessorn Erik Kjellbergs Svensk Jazzhistoria (från 1985, en uppdaterad version finns online) har varit det enda egentliga undantaget, men den slutar i början av 80-talet.
Frihetens blå toner fungerar som en lättöverskådlig exposé genom den svenska jazzhistorien. Vi får läsa om hur utländska gästspel sporrade inhemska musiker, den intressanta storyn om hur Åke Hasselgård blev Stan Hasselgard, jazztidningarnas betydelse (Orkesterjournalen och Estrad), det tuffare klimatet när rock och pop puttade bort jazzen från rampljuset, det radikala 70-talet när jazzen mötte hela världens musik, Monica Zetterlund får givetvis ett eget kapitel och av senare års fixstjärnor läggs extra stor vikt på Esbjörn Svensson Trio, men även frijazzaren Mats Gustafsson dyker upp, liksom kvinnliga jazznamn, från Lina Nyberg till Anna Högberg. Och mycket, mycket mer.
LÄS MER:Godspeed You! Black Emperor är perfekta på Pustervik
Det är en trevlig bok att bläddra i. Bristen är att det läggs ett sådant stort fokus på anekdoter. Inte mycket sägs om själva musiken. Det är troligen medvetet, för att inte ge sig i in Erik Kjellbergs mer akademiska, analytiska domäner. Det är en en historieskrivning som skrapar på ytan, som inte tar ställning, som inte försöker ta in det förflutna i nuet. Är de äldre jazzinspelningarna — som man till exempel kan höra på den suveräna skivserien Jazz i Sverige (Caprice) — relevanta idag? Kan Dompan, Alice Babs och Thore Ehrling säga någonting intressant idag? Är det levande eller begravd musik? Vilka skivor är värda att plocka fram? Kan swing vara underjordisk i en post-allting-värld? Och i vilken mån talar dagens mest hyllade instrumentalister, som Jonas Kullhammar och Goran Kajfeš, med tidigare generationer? Vad är nytt? Är svensk jazz underskattad eller sönderkramad? Många frågor lämnas obesvarade.
