Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kvinnorna vi inte vill möta i vår vardag

Nanna Johansson har skrivit tio berättelser om obehagliga kvinnor. Eva-Lotta Hultén har läst.

Bok

Noveller
Paradise
Nanna Johansson
Albert Bonniers förlag

Baksidestexten till Nanna Johanssons nya bok, novellsamlingen Paradise, utlovar ”tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt”. I titelnovellen heter denna obehagliga kvinna Boel. Hon är bibliotekarie på dekis och vi får följa henne under en kväll på stamhaket Paradise.

Boel käftar med personalen och festar loss på shots med dotterns klasskompisar. Hon missar det uppenbara – att selfien de tar med henne kommer användas i mobbningen av dottern.

I en annan novell är den obehagliga en hotfull och socialt inkompetent ung kvinna som träffar sina barndomsvänner på en restaurang och i en tredje en tonåring som hänsynslöst utnyttjar en annan ung tjej i sin jakt på några skratt och bekräftelse från äldre killar.

Merparten av Johanssons karaktärer är utagerande ”okvinnliga” kvinnor som brölar, tar plats och saknar spärrar eller manipulerar och ljuger. Några vill jag snarare karaktärisera som självutplånande än obehagliga (som kvinnan som mot betalning gått med på att spela en mans döda hustru) men när jag tänker ett varv till så passar de ändå in.
Självutplåningen är så total att jag helt visst skulle uppfatta kvinnorna som obehagliga om jag träffade dem.

Det är en av dessa kvinnor som står för bokens enda, vad det tycks mig, entydigt positiva utveckling. Hennes man har just misshandlat deras sons älskare och hon får äntligen syn på sin underordning och börjar packa en väska.

Nanna Johansson har framför allt gjort sig ett namn som en mycket vass och oerhört rolig satiriker. Hon har gjort flera seriealbum, hörs i podden Lilla drevet och har skrivit romaner ihop med Kringlan Svensson, bland andra den burleska och speedade Drottningen av Rottnevik. Detta är hennes första skönlitterära verk som ensam författare.

I Paradise finns skruvade karaktärer och extrema situationer som lätt hade kunnat användas för en typ av humor som ställer sig över dem man skrattar åt. Men den här boken är inte rolig, och strävar inte efter att vara det heller. De flesta berättelserna saknar också värme.

Tillsammans med Johansson betraktar jag kvinnorna, som vore de utställningsföremål. Det är intressant och ofta skickligt gjort. Jag får studera självupptagna, förvrängda känslokalla hjärnor och hänga med ut på turer med pyromaner, utpressare och allmänt gränslösa personer.

Bristen på närhet är delvis rimlig – Johansson skildrar människor som själva saknar kontakt med sina känslor och brister i sin förmåga till resonemang. Jag kommer några gånger att tänka på Michel Houellebecq. Mer problematiskt är då att författaren ibland lite för tydligt skriver ut hur jag som läsare bör tolka det som händer och att några av upplösningarna är lite för enkla.

Skickligast är de noveller där obehagligheterna ligger nära vad många av oss upplever i vår vardag. Som berättelsen om kvinnan som baktalar sin väninna i förebyggande syfte, eller den om tjejen som manipulerar andra med depressioner och känsloutbrott.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.