”Vet du vad någon utan pengar har gemensamt med någon som har för mycket pengar? Att leva är inte så kul för dem”. Monologen i slutet av sydkoreanska ”Squid game” knyter ihop motivationerna i den framgångsrika Netflix-serien. För naturligtvis jagar de fattiga med livet som insats en mening i form av en prissumma som kan rädda dem. Medan de rika ser på – för att de kan köpa andras liv så att det för en stund ger dem en kul kick.
”Squid game” blev en snackis av många anledningar. Men väldigt få kommentarer har berört att serien sällar sig till de allt fler film- och tv-verk som skildrar ”enprocentarna”, världens få svinrika. Seriens fattiga är ju, i dödsspelet de medverkar i och i påminnelserna om finanskris och ekonomisk spekulation som pågår i handlingens fond, att betrakta som brickor i den rikes värld.
Det här är en återkommande fråga, en jag själv ställde i somras i texten ”De rika har tjänat pengar på pandemin” (2/6 GP): varför letar sig dagens fiktion så långt in i den fattiges varje skrymsle medan miljardärtillvaron lämnas ifred innanför sina sammetsklädda murar? Varför förstår vi den fattige utifrån hur hens villkor hänger samman med vårt samhälle och system, samtidigt som vi sällan föreställer oss den andra sidan på samma vis?
LÄS MER:Recension: ”Succession” säsong 3 – HBO Nordic
”Squid game” blev en snackis av många anledningar. Men väldigt få kommentarer har berört att serien sällar sig till de allt fler film- och tv-verk som skildrar ”enprocentarna”, världens få svinrika.
Pandemin gav trots allt Sverige tio nya miljardärer. Vi befinner sig i en tillväxt där dessa privatförmögenheter motsvarar en allt större del av nationers BNP. Pandoraläckan visade nyligen hur illegal ”skatteplanering” ofta går hand i hand med rikedomarna och berövar länder stora intäkter.
I essäboken ”Orm med två huvuden” (2019) menar författaren Anneli Jordahl att det gemensamma för över- och underklass är att bli stereotypt skildrade i fiktion. Eftersom ”den kulturskapande medelklassen vill förfasa sig, uppåt eller nedåt i makthierarkin.” Sant, men det antyder också en balans som är falsk.
Fiktionens utmaning – om den ska bli kritisk – ligger i privatplanens sköna linjer och limousinens säte av utrotningshotade djurarter. De ska synas, men vi ska helst inte sukta efter dem. Vi ska förstå deras negativa del i systemet.
Men trots allt fantastiskt med ”Succession”, vars tredje säsong fick premiär i veckan, så flyter HBO-serien ovanpå världen. Visst har mediemoguler direktlinje till USA:s president och bor i slott och yachter. Visst nämns offer för nedskärningar och övergrepp på kryssningsfartyg. Men de offer som skildras i kött och blod är det för individuella omoraliska handlingar, som för en enskild familjemedlems knarkande.
Jämför detta med den färska Netflix-serien ”Maid”, där huvudpersonen lever ur hand i mun. Något man har löst snyggt med en grafik som visar vad det innebär att vända på varje dollar. Här är alla personer, liksom handlingen, kopplade till det ekonomiska.
LÄS MER:Recension: ”Squid game” – Netflix
Det verkar svårare att ta sig förbi den flådiga ytan och göra kostnadskalkylen kring de besuttna och koppla upp dem mot samhällets ekonomiska kretslopp.
Det här är inte en önskan om ideologiska pekpinnar i konsten. Det är en undran varför dessa är så självklart invävda i fiktionen när det gäller underklassen att det inte blir pekpinnar. I ”Maid” engagerar vi oss i huvudpersonens situation, men också i ett samhälle där tillvaron ser ut så här. Samma sak gäller Ken Loach gigekonomislakt till film ”Sorry we missed you” (2019).
Det verkar svårare att ta sig förbi den flådiga ytan och göra kostnadskalkylen kring de besuttna och koppla upp dem mot samhällets ekonomiska kretslopp. I en intervju med vänstertidskriften Jacobin 2019 (26/11) illustrerade regissören Adam McKay (som producerar ”Succession”) svårigheten utifrån hur hans finanskraschfilm ”The big short” (2015) omfamnades. Eftersom den serverades med skoj berättande och ”snygga ansikten” kunde ”medicinen sväljas”. Medan hans inte särskilt insmickrande film ”Vice”, om Dick Cheney och den amerikanska oligarkin, kallades för ”politiskt hat”.
Vi förväntar oss något annat av ”miljardsfären” än av underklassfilmen. Jämför man mottagandet syns det obarmhärtigt väl: ”Succession” omtalas som ett grekiskt drama medan Ken Loach väcker kritikers inre marxist. Det borde kunna vara tvärtom, men rikedom är vad vi ser som målet för strävan. Det spelar ingen roll att chansen är minimal att du lyckas samla ihop en bråkdel av summan som krävs för att bygga din egen lekpark på en koreansk ö eller köpa ett hus på franska Rivieran. Drömmen ser ut så. Varför fiktionen måste höja sig över sin yta för att bli bitande och smart.
”Greed” visar, bättre än de flesta filmer om den rika bubblan hur ultraförmögna riskerar att kapas från samhället och därmed från känslan av ansvar.
LÄS MER:Tv-kritiken måste bli vassare än såhär
Undantagen i kulturen visar möjligheterna. Michael Winterbottoms satirfilm ”Greed” (2019) är en mer hårdkokt uppgörelse med globala kapitalister. Winterbottom är en mästare på att göra underhållning av protokoll från Ung Vänster-möten. I ”Greed” är genidraget – inte olikt lyxhotellsåpan ”White lotus” (2021) – att skapa ett mikrokosmos kring en klädmoguls sextioårsfirande på ön Mykonos. En dokumentärinspelning berättar hans ”framgångssaga” samtidigt som syriska flyktingar bosätter sig på stranden och gästarbetare bygger en amfiteater till födelsedagen.
Dokumentären klipper till kommittéutfrågningar som skildrar hur mogulen trots ständiga konkurser kan berika sig. För att göra det flyttas klädproduktionen allt längre bort, utförs mot allt lägre lön och under allt farligare villkor.
Till sist blir meningen bakom kläderna ointressant och kapitalet allt. ”Greed” visar, bättre än de flesta filmer om den rika bubblan hur ultraförmögna riskerar att kapas från samhället och därmed från känslan av ansvar. I stället får en jakt på kickar inledas. Genom att köpa större båtar. Eller – som i ”Greed” och ”Squid game” – i gladiatorspel.
Något måste ju fylla meningslösheten och den brist på ”kul” som uppstår när man lever på avkastning i stället för på produkter och arbete som har konkret funktion för människor.
LÄS MER:De rika har tjänat pengar på pandemin
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
