Johan Lindqvist: Trist och tråkigt att behöva räkna kön på Lisebergs scen

Häromdagen blåste det runt Gröna lund i Stockholm. SVT uppmärksammade upprörda kommentarer på sociala medier som kritiserade att samtliga bokade akter till stora scenen i sommar är män.

Det ser inte mycket bättre ut i Göteborg. Liseberg har än så länge gått ut med tio akter som är klara för Stora scenen. Miss Li är ensam kvinna tillsammans med Sofie Svensson & Dom Där som kommer tillsammans med Elov & Beny.

I fjol var fyra av elva artister på Stora scenen: Zara Larsson, Miriam Bryant, Melissa Horn samt Imenella som delade utrymmet med A36. Något jämnare då alltså. Liseberg kan förstås fortfarande förbättra fördelningen 2023. Alla akter är inte presenterade än.

Man kan tycka att det är trist, tråkigt och snävt att ägna sig åt att räkna på könstillhörighet och använda det som bevis och underlag i en debatt. Jag fattar det. Jag tycker också det.

Det är trist. Det är tråkigt. Att det alls ska behöva göras.

Jag läser på Lisebergs hemsida. Där står att man senast om två år ska vara bäst i världen inom ”hållbar parkverksamhet”. För att lyckas har man satt upp fem hållbarhetsmål och 22 delmål. Bland annat ska Liseberg vara en av Sveriges tio mest jämställda arbetsplatser.

Det är förstås jättebra och värt att applådera. Om Liseberg kan vara en arbetsgivare som bland annat säkrar jämn könsfördelning på ledande positioner och en arbetsmiljö fri från alla sorters trakasserier är det utmärkt. Även om det också borde vara självklart.

Liseberg ska vara en park för alla göteborgare och då ska det speglas på scenerna. Det handlar inte bara om kön. Utan också om ålder, ursprung och vilken musik som spelas.

Men, och detta är viktigt, man måste också se till att det man gör syns. Även på parkens största scen. Representation betyder något. Det spelar roll vilka som får den platsen, den exponeringen. Det skickar signaler inte bara till oss besökare utan också till alla anställda.

Liseberg ska vara en park för alla göteborgare och då ska det speglas på scenerna. Det handlar inte bara om kön. Utan också om ålder, ursprung och vilken musik som spelas. Många unga göteborgare ser sina första konserter på Liseberg. Här skapas minnen, här sätts vanor och här präglas synen på vilka som ges utrymme på en av stadens största och definitivt mest tillgängliga scen.

Det här är åsikter som alltid varit besvärliga. Som på senare dessutom från alltmer högröstade figurer döms ut som präktiga, pk, onödiga eller rakt av löjeväckande.

Jag vet att Lisebergs Per Alexanderson, mångårig bokare med stort och bultande hjärta för alla som älskar musik, är fullt medveten om allt detta. Men strukturer i en alltjämt trög musikbransch och ett minst lika trögt samhälle är svåra att förändra.

Det här är åsikter som alltid varit besvärliga. Som på senare dessutom från alltmer högröstade figurer döms ut som präktiga, pk, onödiga eller rakt av löjeväckande.

För att de skaver och för att det krävs förändring, arbete och obekväma beslut för att ändra på hur verkligheten ser ut. Det går inte att som Gröna lund skylla på att ”det varit hård konkurrens mellan bokningarna av kvinnliga turnerande artister” och säga (igen) att man vill bli bättre. Att argumentera att kvinnor får spela parkernas mindre scener faller platt.

I en tid när det är kvinnor som är både flest och bäst på såväl svenska som internationella scener ska det såklart prägla också programmen hos Liseberg och Gröna lund.

Allt annat är rakt av fel.

TEXT

Johan Lindqvist

johan.lindqvist@gp.se