”Tydligen kan man ansöka hos kommunen om att få sälja svamp på torget på lördagar”, säger min fru på skoj för vi har plockat INFEKTERADE MÄNGDER svamp. Det ser ut som Super Marios julbord hemmavid. Hahaha, skrattar vi åt det idiotiska i tanken på att vi, två människor mitt i karriären, skulle börja jobba med att sälja svamp. Men något måste vi göra för Houston, I have a problem.
Och problemet är gult och bär hatt.
Med myggor dansande runt skallen som en blodsugande gloria, går vi där på vårt svampställe bakom ett gammalt reningsverk. Jorden är väl extra bördig och fertil där eller något, plus att ingen som “gillar skogen” någonsin skulle bevista en så dement dunge. Vårt barn sitter på en stubbe, mutad som en korrupt kommunpolitiker med käften full av godis mitt i veckan, och tittar på nedladdade Greta Gris-avsnitt.
Jag tänker att jag kan sluta när jag vill men det kan jag inte. För då hade jag slutat nu för det börjar skymma och mitt barn gråter. Jag hör en grävling få ett epilepsianfall bara två buskar bort.
Svamp är väl ganska gott men det är inte Snickers direkt.
Stubben som jag satt barnet på jobbar tydligen också extra som myrstack. Dessvärre finns det alltid en bit till av skogen som jag inte har låtit min svepande hökblick fara över. Svampplockning är naturens nätkasino och jag är fast. Hur blev det såhär?
Första gången min fru föreslog att vi skulle plocka svamp började jag fylla i skilsmässoblanketten där på plats.
Jag HADE hellre svamp än plockade skiten. Skogen för mig var ett verifierat pissnäste för mögliga djur, pingströrelsen och tråkiga par i vindjackor med små små rävar på.
Men så en dag när internet-routern dött av ålder, vinet var slut och jag hade läst allting hemma förutom manualen till sodastreamern – gick jag och min fru ut. Rakt ut i ett HAV AV GULD.
Vi plockade inte trattkantareller – vi skördade. Sedan dess är jag skogens fånge och slav.
Svamp är väl ganska gott men det är inte Snickers direkt. Men det handlar inte om att äta. Det handlar om att jaga och samla. Det handlar om att det finns något där ute i skogen – med samma kilopris som Paulúns supermüsli och blodsdiamanter – som vilken knickedick som helst bara kan gå ut och hämta. Det handlar om att vi tomma människor mitt i livet plötsligt får mål, mening och en måltid.
Det är svampår i år och vi har en känsla av att om vi inte är där och plockar alla svampar så skulle ingen göra det. Eller ännu värre: någon annan skulle göra det.
Svamp är medelklassens Pokémon: vi måste fånga alla.
Det är svampår i år och vi har en känsla av att om vi inte är där och plockar alla svampar så skulle ingen göra det. Eller ännu värre: någon annan skulle göra det.
När vi en dag sitter i bilen på väg upp för den lilla skogsvägen till reningsverket, ser vi något. Någon.
En tant. På stigen. Med korg. Farligt nära stubben som är riktmärket för när vi svänger in i skogen. Har hon hittat vårt ställe?
Min fru säger att jag borde “köra över kärringen”.
Vi skrattar men på det där tomma sättet som betyder att vi faktiskt borde göra som föreslaget. Jag skonar tantens liv men säger till henne att det är älgjakt här i skogen och att jägarna är kända för att inte kunna skilja älgko från tant.
Jag vaknar till ett mail. Kommunen har beviljat min ansökan om att sälja svamp på torget. Det är så jag vill att ni ska minnas mig: “Marcus Berggren? Han gav upp allt för att satsa på svampen”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Jag är gift utan att riktigt veta varför
LÄS MER:Här är de tre mest göteborgska ögonblicken i mitt liv
LÄS MER:Ska inte staten vara som en snäll Stalin?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
