Det är tuffa tider för många nu. Inte minst för Göteborgs kulturarbetare. Jag vet det – bland annat för att GP Kultur skrivit så initierat om deras utsatta situation under året som gått.
Jag kan därför förstå att min position under coronakrisen svidit i ögonen på dem som bara längtar efter normaliteten. För ja, jag har konsekvent argumenterat emot alla önskemål om att öppna upp för större publikmängder i kulturlivet. Och ja, jag har gjort det med hårda ord. Jag har kallat kulturvärlden för coronaförnekare. Jag har sagt att den kämpar för att sprida smitta.
LÄS MER:Kulturvärlden har blivit coronaförnekare
LÄS MER:Björn Werner: Skärpta coronarestriktioner är vårt eget fel
Hårda ord. Ibland lite för hårda. Men det har också tyvärr krävts när högljudda och resursstarka profiler som Jonas Gardell pressar regeringen att öppna salongerna – mitt under en pandemi. Att en så inflytelserik person som Gardell, som under den kritiska inledningsfasen i mars ändå trotsigt valde att köra på med 500 personer på sina shower i stället för att ställa in har fått sätta tonen är sorgligt. Debattörer som DN:s Johan Hilton och Expressens Gunilla Brodrej har också varit fel ute i sin vilja att öppna upp scenerna för fler än 50 personer. Allt detta står förstås klart för de flesta, nu när smittan åter börjar överbelasta sjukvården och skörda människors liv. För mig har det tyvärr varit tydligt hela tiden.
Coronastödet måste hitta rätt
Att det är tuffa tider gör också att jag gott kan förstå att en del uppfattar kritiken som angrepp på dem. Många kulturarbetare befinner sig i en kämpig ekonomisk situation –att då inte få medhåll av en person som har till uppdrag att bevaka kulturlivet kan uppfattas som provocerande. Mina texter nagelfars därför:
Frilansarnas riksförbund undrade i veckan om jag inte står upp för mina frilansare eftersom jag i en text skrivit att ”kulturskribenter” argumenterat för att hålla teatrarna öppna, utan att namnge enskilda. Med kulturskribenter menar jag förstås ovan nämnda fast anställda – inte mina egna frilansare, vars situation jag under covid-19 tar på högsta allvar. Det har inneburit andra uppdrag – och också att ständigt omvärdera om det är säkert att skicka ut frilansare på kritikeruppdrag. Höstens 50-personstak har gjort det möjligt.
Kritiken har kommit också från en del journalister och personer i branschen som tolkat mina texter som ”kulturfientliga”, och att jag sparkar mot en svag grupp.
Så är alls inte fallet, och verkligen inte syftet. Det jag menar, och med emfas fortsätter att mena, är att argumentet för att under en pandemi vilja ha stora publiker inte duger. Jag förstår desperationen bland landets kulturarbetare, men jag kan inte med gott samvete uppmana till större folksamlingar när ett dödligt virus sveper genom landet. Som opinionsbildare inom kultursfären är det tvärtom mitt ansvar, hur mycket jag ändå önskar att allt var som vanligt igen, att argumentera för motsatsen. Det handlar om människoliv. På riktigt.
Kulturbranschen måste hållas flytande
Frustrationen mot mina formuleringar kommer heller inte ur ett vakuum. Det handlar, som så ofta, om pengar. Att Amanda Lind och hennes departement fortfarande inte lyckats att ge adekvata stöd till alla de kulturarbetare som hamnat mellan stolarna i de stelbenta krispaketen är här den stora skandalen. Cecilia Djurberg har på Aftonbladet skrivit om en rad rimliga lösningar för att hålla kulturbranschen flytande. Men det handlar i grund och botten också om något så enkelt som att se till att pengar hittar fram till alla dem som just nu står utan inkomst – och riskerar att fortsätta göra det ett bra tag framöver.
Deras existens kan just nu och ett bra tag framåt inte vara beroende av folksamlingar. Kunde regeringen rädda SAS av samma anledning kan den också rädda kulturen.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
